tisdagen den 31:e mars 2009

Redan sagt...

Som vanligt finns inget att tillägga, när denne krönikör sagt sitt. Som i senaste krönikan, där han bland annat skriver så här.

"Populärkultur har aldrig någonsin påverkat någon enda människa – i alla fall inte i negativ riktning. Ingen blir påverkad av våldsamma tv-spel, ingen blir påverkad av tv-serier som framställer unga tjejer som idioter och unga män som neandertalare."

Resten finns här.

måndagen den 30:e mars 2009

Upplysning

Jag har de senaste dagarna träffat flera miljöpartister - även ledande sådana - som tycks tro att det i energiöverenskommelsen med socialdemokraterna ingår att dessa förbinder sig att inte bygga ny kärnkraft som ersättning för den som av ålder fasas ut. Varifrån har man fått det? Här är överenskommelen, som en upplysning till de som inte tycks ha läst den.

Sveriges Radios Kaliber wallraffade för att upplysa om tillståndet i Sverigedemokraterna. I första programmet (av tre) så lotsade man fram ett antal uttalanden som var värda att sända. Självfallet kan jag som svuren motståndare till Sd njuta av detta, men frågan är om inte den fadda smaken av journalister med falska identiteter och dolda mikrofoner under sex månader vid interna, ibland tydligen halvprivata, kaffebord riskerar att vara längre. Vad som sägs vid moderata eller socialdemokratiska kaffebord vill jag helst inte veta, det räcker att jag vet vad som sagts i riksdagens bastu eller vad som mumlats i riksdagens bänkar.

söndagen den 29:e mars 2009

Har du vägarna förbi?

Karlstad 29 mars kl 13.00
Stadsbiblioteket
Elin Wägner
Mer info här.
***

Örebro 31 mars kl 18.30

Brickebackens Kultur- och Fritidscenter
Biljetter:
019- 19 44 27

Föreställningen
(D)elvis Presley
Mer info här.

***

Gnesta 1 april kl 19.00
Elektron, Kommunhuset
Föreläsning om klimatet, livet och makten
Skynda, skynda
- är det verkligen vägen att ta sig ur krisen?



lördagen den 28:e mars 2009

Glas är inte problemet...

Det har hittats glasbitar i det som säljs under beteckningen "kyckling", nu även färsk sådan. Det handlar väl snarast om snabbuppfödda broiler. Kyckling är en sådan som syns här till höger, och den är det inte mycket mat i. Undrar om den vet om att Scan snart skall sälja delar av den som "partyvingar"...

Det är nog inte glasbitar som är det stora problemet. Det stora problemet - vid sidan av uppfödningsmetoderna - uppstår när livsmedel i terrorsyfte tankas med några molekyler nervgift eller annat. Då får vi stora problem.


Om detta har det varit tyst. När Miljöpartiet fortfarande framförde kritik av den anonyma globaliserade frihandeln, där bland annat halvprocessade råvaror skickas från hamn till hamn i absurda flöden, ingick resonemang om den sårbarhet man bygger upp. Den globala livsmedelshanteringen är som gjord för att utsättas för terror- och utpressningshandlingar. Glasbitar är i det perspektivet inte mycket att orda om...

Om det denna gång rör sig om sabotage av människor som - i och för sig på goda grunder - är upprörda över hur djuren behandlats från kläckning till avlivning vet vi inte. Det som talar mot detta är att obskyra grupper av denna art brukar meddela sig med omvärlden om sina brott.

Däremot lär vi inte lika lätt få veta om det är kriminella brödraskap som med små medel talat om vad som väntar om man inte får beskyddarpengar. De utsatta företaget lär hålla tyst om detta, eftersom få skulle våga köpa deras produkter om så vore fallet. Kanman lägga dit glasbitar, med den sanslöst fina säkerhet som man skryter över, så lär man kunna lägga i vad som helst.

Hur som: I ett samhälle som vill vara robust och försvara demokratiska världen är det oursäktligt att bygga stora sårbara, anonyma strukturer och samtidigt inbilla sig att det är med militär man avvärjer hoten. Demokrati värnar man genom att skapa robusta samhällen, där begrepp som självtillit snarare än global anonym och ansvarsbefriad frihandel, ligger till grund för byggandet. Var den debatten tagit vägen vet jag inte. Den är väl inte tillräckligt trendig, för även politiken bygger på trender, och trender är som virus, de sprider sig snabbt genom den politiska paletten...

Att placera glasbitar i broilerindustrins produkter kan förstås ske även i ett robust och väl fungerande samhälle. Men det är som sagt inte glasbitar som utgör det stora problem vi kommer att ställas inför i f ramtiden. Den alltmer globaliserade livsmedelshanteringen ligger alltmer öppen för sabotage. Och, för att citera mina valtal 1994: "JAS-plan och pansarskott duger dåligt mot nervgift på molekylnivå."

fredagen den 27:e mars 2009

Söndag 29:e mars 13:00 Stadsbiblioteket Karlstad
Föredrag om Elin Wägner
Birger Schlaug
Välkommen!


Humor

Sitter på tåget och läser en morgonblaska. En annonsbilaga handlar om ideellt engagemang. Man har en expertpanel som uttalade sig. Bengt Westerberg ingår i denna. Som expert svarar han på frågan:

Vad ger det ideella engagemanget dig tillbaka på ett personligt plan?

Svar: Att arbeta för något man tror på känns meningsfullt... för mig har det alltid känts rätt att arbeta i ideella organisationer...

Som ordförande i Röda Korset, och vice ordförande i en sidoorganisation, har Bengt en lön på 822 000 kronor. Det är på något sätt stor humor. Tänkte faktiskt på den här - fråga mig inte varför - när jag läste intervjun med Bengt:




Men Bengt har trots allt en bit kvar till generalsekreteraren i Röda Korset. Han drar hem 1 086 129 kronor. Således totalt 1,9 miljoner till de två goda männen, plus sociala avgifter. Det krävs många strumpor, lotter och timmar med bössan för att få in de pengarna. Och som Bengt konstaterar: "Då känns det också rätt att arbeta för dem som har haft mindre tur...".

Det är stor humor.

torsdagen den 26:e mars 2009

Grön debatt om kärnkraften

Per Gahrton skriver i inlägg på Cogito:
" Strikt förnuftsmässigt och sakligt är det en katastrofal idioti att svenska makthavare inte tog folkomröstningen och sina egna löften på allvar. Men det har inte varit politiskt möjligt, vilket inte är kärnkraftsmotståndarnas och de gröna politikernas fel.

Nu vet vi att med en rödgrön regering blir det inga nya reaktorer. Det är betydligt mindre än linje 2-alternativet som lovade avveckling till 2010 och inget att hurra över. Men knappast heller något att slå på den stora svektrumman för eftersom det realpolitiska alternativet heter bygge av nya reaktorer." Läs hela inlägget här.

Miljöpartiets EU-parlamentariker Carl Schlyter har en helt annan uppfattning, på sin hemsida skriver han:
" Denna uppgörelse bådar inte gott för resten. Ärligt talat, om man stödjer denna uppgörelse, varför inte bli sosse och påverka inifrån, om vi ändå bara ska skriva under på sossepolitik gör man faktiskt större nytta att påverka den inifrån.

Detta är SÄMRE än linje 2!I nte ett ord om urangruveförbud, ökade inbetalningar i avfallsavgifter, årligen höjda effektavgifter, försäkringskostnader eller något som helst styrmedel till att det blir just kärnkraften som avvecklas när vi har för mycket el.

Varje mandatperiod ska vi pröva frågan (om kärnkraften), ska vi då ha svindyra Barsebäcksavvecklingar med politiska beslut om miljardöverföringar till kärnkraftsbolagen? Eller vad betyder det? Vilken privat marknad skapar varaktiga elöverskott? OM den gör detta går de på export till höga priser om vi då vill avveckla går de förlorade pengarna att hänvisa till hot mot välfärd och sysselsättning, därmed finns det aldrig ett läge att avveckla kärnkraften på dessa villkor." Läs hela inlägget här!

Språkrören skriver i ett brev till partiets medlemmar:
"Kärnkraftsavvecklingen ska fortsätta. Det har inte varit en enkel match att få med Socialdemokraterna på det i dagens debattklimat, även om Mona Sahlin har stått rakryggad genom hela stormen. Alternativet hade antagligen blivit en riktigt dålig överenskommelse mellan S och de borgerliga partierna.

Den rödgröna uppgörelsen innebär att kärnkraftsreaktorer stängas i takt med att det finns utrymme i elsystemet. Förutsättningarna för detta verkligen leder till stängda reaktorer är bättre än någonsin. Redan under nästa mandatperiod beräknar Energimyndigheten att det ska finnas ett ordentligt elöverskott, oavsett hur den nuvarande regeringen klantar till det. "

Maria Wetterstrand skriver på sin blogg:

"Sverige står inför ett stort elöverskott. Samtidigt vill alliansen satsa på kärnkraft. Det har alltid varit en dålig idé och det har aldrig varit så onödigt som nu. Vi vill istället använda elöverskottet till att exportera och att avveckla kärnkraft.

Under nästa mandatperiod ska stängning av ytterligare kärnkraftverk prövas. Prognosen ser god ut. Sverige beräknas ha ett rejält överskott på el redan nästa mandatperiod." Läs hela inlägget här!

Jag blev tillfrågad av SVT-Opinion, och skrev:
"En direkt följd av folkomröstningen blev att Miljöpartiet bildades. Självfallet känns det magstarkt att detta parti nu anammat den politik som man bildades för att opponera mot.

Man kan nog hävda att Det Nya Miljöpartiet tagit ytterligare ett steg mot sin ideologiska utplåning. Men det kan ju gå bra i valet ändå. Ideologi är ju så förbannat omodernt.

Mycket är sagt om den rödgröna uppgörelsen om energipolitiken. Men få har nog läst överenskommelsen. Där står inte ett ord om att man lovar att inga nya reaktorer skall byggas. Vilket många miljöpartister har förmåtts att tro, har jag förstått." Läs hela inlägget här.

Fler gröna som tycker:
Anders Wallner skriver på sin blogg: "Det fanns alltså fortfarande de som trodde att MP stod för en "snabbavveckling", utan hänsyn till energiförsörjning och därmed öppnar upp för kolkraftsimport till Sverige? De verkar inte ha läst partiets energipolitiska motioner de senaste mandatperioderna."

Emma Ode skriver på sin blogg: "Kan man inte bara skriva en artikeln från Miljöpartiet om att Vi vill avveckla kärnkraften och stoppa uranbrytning? Eller blir sossarna arga då?"

Maria Ferm skriver på sin blogg: "Vi ska göra det på ett ansvarsfullt sätt och fasa ut kärnkraften samtidigt som vi tar hänsyn till omvärlden och samhället vi lever i."

Johan Hellström skriver på sin blogg: "Jag är för regeringssamarbete, men tycker det börjar bli dags för sossarna att gå med på en del oxå. Vi gröna har i högsta grad ställt upp på att kompromissa om både det ena och det andra, vilket man måste i ett samarbete, men även det stora partiet måste kompromissa. Annars känns det rätt meningslöst."

Jakob Dalunde skriver på sin blogg: "Vi har nu fått med oss socialdemokraterna på vår linje, och det är en seger. Låt gå för att jag mer än gärna sett en större seger, med en tydligare avvecklingsplan. Men bara härom veckan så fanns det signaler på att socialdemokraterna kunde tänka sig gå på den andra linjen."

****
Tja, vad finns att säga? Argumenten från Miljöpartiet är ganska identiska med hur Socialdemokraterna argumenterade 1980.

Problemet är väl snarast att debatten om kärnkraftens avveckling numera är en ensidig fråga om eltillgång i ett samhälle där konsumtionen ständigt skall öka. Inte en fråga om dess risker och om ett samhälle där ständig tillväxt och ökande konsumtion får stå tillbaka för miljö, livskvalitet, kultur och fri tid.

Det vill säga: inget parti i den politiska paletten driver längre opinion för en annan utvecklingsväg än den etablerade.

I detta, menar jag, ligger ett fattigdomsbevis. När man fått en plattform som riksdagsparti, med skickligare företrädare än någonsin, är det tragiskt att man abdikerar från den opinionsbildande delen av politiken. Jag menar att det är ett historiskt misstag att abdikera nu när mottagligheten för alternativa samhällsutvecklingar är större än någonsin.

Jag menar att man missuppfattat vad som är framgång: framgångar mäts inte i taburetter, utan i opinionsbildning som medför politiska beslut om reell samhällsomdaning. Det, just det, är det gröna uppdraget. Synen på tillväxten, synen på konsumtionssamhället, synen på lönearbetet, synen på statens roll, synen på avmilitarisering, synen på skattepolitiken - tystnad råder. Man förändrar inte samhället, om man först anpassar sig till den modell som redan råder.

Nedklottrat i all hast, medan solen börjar värma och fåglarna trängs vid matbordet.

onsdagen den 25:e mars 2009

Mindre pengar till skolan ger Svenskt Näringsliv chansen att ta efter Öststaterna...

Fler än 1000 lärare är varslade, skolan får en miljard mindre att röra sig med och regeringen skjuter inte till de pengar kommunerna vädjat om. Hårda tider för skolan, men goda tider för propagandafolket på Svenskt Näringsliv.

I ett internt PM till Svenska Arbetsgivarföreningens (nuvarande Svenskt Näringslivs) styrelse 1971 skissades på ett rejält och långsiktigt fälttåg in i de svenska skolorna. Genom politikernas sviktade vilja att satsa fler skattekronor på skolan skulle dessa lättare hamna i händerna på kapitalstarka intressen.

Som pilotprojekt gav Arbetsgivarföreningen ut boken Onkel Enokenhalv där industrialismens och kapitalismens historia skrevs om på samma manipulerande sätt som kommunistpartierna lät skriva om Öststaternas historia.

Nu är det dags för en ny offensiv från Svenskt Näringsliv - denna gång för att propagera för sin udda syn på klimat- och miljöfrågan.

I boken Onkel Enokenhalv förknippades arbetarrörelsens företrädare med stora vulgära busar samtidgt som man gav sken av att det var arbetsgivarna som drivit fram semester, sänkt arbetstid, åtgärder för bättre arbetsmiljö etc. Bilden av vår historia var rent pervers. Nu är budskapet inte mindre perverst: ökad konsumtion skall rädda miljön. Detta skall tutas in i barn mellan 9 - 12 år. Målet är att nå 100 000 elever.

Svenskt Näringslivs skolbok Miljö - så funkar det beskrivs som en allmän lärobok i miljökunskap och har blivit en succé enligt dem själva. Boken skickas ut till skolor, som ivrigt tycks suga åt sig gratisupplagor när det är ont om pengar till böcker. Forskare och miljöorganisationer har reagerat kraftigt eftersom boken ger en verklighetsbild som är främmande för såväl FN:s klimatpanel som andra fristående forskare.

Lösningen på klimatproblemen är alltså, helt i enlighet med Svenskt Näringslivs häpnadsväckande reklamkampanj för något år sedan, att vi måste öka konsumtionen för att rädda miljön och klimatet.

Att vi som bor i Sverige släpper ut betydligt mer klimatgaser än individer i fattiga länder låtsas förstås inte Svenskt Näringsliv om, utan vänder helt fräckt på det och hävdar att dessa länder, som ännu inte kommit upp till vår konsumtionsnivå, är de stora bovarna. Och att ekologiskt jordbruk ger större klimatproblem än konventionellt! Kommunisternas propaganda i de gamla socialiststaterna har fått sina efterföljare. Och när man släpper nya propagandaböcker för skolorna så har man releaseparty för lärare - med gratis mat och finfint mingel med direktörer från Spendrup...

Å andra sidan: hade någon väntat något annat än att Svenskt Näringsliv skulle ta till sig de erfarenheter av maktutövning som kommunisterna ansåg vara bäst? Kenneth Galbraith skrev i sin klassiska Maktens anatomi: "Det finns ständiga krav från företag och affärsorganisationer att exemplet från socialiststaterna skall efterföljas, och att de skall förekomma mer av sådan utbildning i skolor och universitet...".

Här är listan över läroböcker - som naturligtvis ges ut i ett propagandiskt syfte - från Svenskt Näringsliv som skolorna kan beställa. Hur skall t ex Kristianstad göra som nu säger upp 20 lärare. MP i Linköping har tagit sig an frågan och interpellerar. Bra! I DN idag redovisas att en stor majoritet anser att friskolorna skall använda sin vinst till verksamhet istället för till utdelning till ägarna, bara KD-väljare har en annan uppfattning.

Jag vidhåller att en av de angelägnaste investeringar vi kan göra -viktigare än att öka den privata konsumtionen - är att utveckla skolorna till utbildnings- och kulturcenter.

tisdagen den 24:e mars 2009

LO har gjort värrre saker...

LO:s ordförande, som med rätta hojtat om feta bonusar, har varit delaktig i chefernas löne-bonus- och pensionscirkus i AMF. Överraskad? Inte jag.

Att sitta i styrelser utanför LO är ett extraknäck för Wanja Lundy-Wedin. Antar att LO-jobbet i sig är mer än heltid, vilket innebär att extraknäcken lätt sköts med en klackspark. Det finns ju ett liv utanför jobben också. Själv sa jag nej till allt som låg utanför riksdagsuppdraget, jag hade inte kunnat sköta extraknäcken ordentligt. M
in förmåga och kompetens når säkert inte upp till Wanja Lundy-Wedins, men även tolvtaggarna i näringsliv, politik och fackföreningsrörelse har gränser och bör inte samla på sig uppdrag som om det vore att samla ordnar. Om inte annat är det lätt att bli "lurad"

Jag har aldrig varit så imponerad av LO och dess ledningar. Tvärtom. Under åren då miljöfrågorna skulle upp på den politiska dagordningen var LO den värsta motståndaren.


När jag höll på med Miljöpartiets första arbetsmiljöprogram på 80-talet förstod jag hur oändligt ynkligt LO agerat till då det gällde t ex asbest. Det räckte inte ens med liken på bordet för att få LO att sätta ner foten när det gällt cancerframkallande ämnen.

När man betänker hur stort och starkt LO varit under alla år så är det mer sorgligt att se hur man årtionde efter årtionde låtit löner i kvinnodominerade arbeten ligga långt under de löner som finns inom manligt dominerade yrken - trots att arbetarrörelsens fackliga och politiska gren dominerat i vårt land i årtionde efter årtionde. Hyckleri är bara förnamnet när arbetarrörelsens ledare pratat jämställdhet. Herregud, man har haft mer än 70 år på sig!

Min kollega i SVT:s Nyhetspaneler påminner om att oppositionen begärt en särskild debatt i riksdagen om bonusar etc. S hade väl aktat sig för detta om de vetat vad man nu fått veta.

måndagen den 23:e mars 2009

Finns det någon grön ideologi...?

En god vän som är medlem i Miljöpartiet visar mig just, med anledning av gårdagens utspel om kärnkraften, senaste numret av medlemstidningen Grönt. Där finns en annons i vilken man ställer frågan finns det en grön ideologi?

Man kan beställa föreläsare från Miljöpartiet. Grunden för föreläsningen är den skrift som den gröna tankesmedjan Cogito gett ut och där miljöpartister i rad talar om att det inte finns något grön ideologi... Vilket förvånat mig oerhört mycket, skrev om det här.

Hur som helst: Är någon lokalavdelning i MP intresserad av att höra ett föredrag som heter: Visst finns det grön ideologi, så går det bra att beställa här :-).

söndagen den 22:e mars 2009

Så var då nästan ingenting kvar av mp....

Jaha, där kom det. Presenterat på DN-debatt. Sista biten i avvecklingen av det gröna alternativet? Det Nya Miljöpartiet de Gröna ansluter sig till Linje 2.

Vad finns att säga?

Tomrum.

Sossarna och löften om kärnkraft

Den 15 juni 1995 så lät Ingvar Carlsson - socialdemokraternas partiledare - meddela i en riksdagsdebatt:

Anf. 42 Statsminister INGVAR CARLSSON (s): Herr talman! Jag vet inte för vilken gång i ordningen jag gör det, men jag skall gärna för Birger Schlaug upprepa att för mig är en folkomröstning ett utomordentligt viktigt instrument i demokratin. Har man valt att underställa folket en fråga, kan man inte utan vidare nonchalera dess beslut. Därför är detta inte bara en energipolitisk fråga för mig. Det är också en moralisk fråga. Svenska folket har sagt ifrån genom att rösta för en avveckling 2010, och då kan vi inte bara ändra på det.

Det märkliga är att just det parti som Ingvar Carlsson företrädde inte lagt två strån i kors för att kärnkraften skall vara avvecklad till 2010. Frågan är då hur det är med moralen.

Redan 1988 redovisade den socialdemokratiska energiministern Birgitta Dahl, under hotet av mp:s intrång i riksdagen, att regeringen beslutat att två reaktorer skulle stängas i mitten av 1990-talet. ”Detta beslut är oåterkalleligt och kommer inte att omprövas”, sa Dahl. När det inte blev av så blev hennes förklaring de bevingade orden att ”beslutet var oåterkalleligt när vi fattade det”.


lördagen den 21:e mars 2009

Grön, avslöjande poesi från 1982...

Världspoesidagen lär rymma både högstående och uselt diktande. Till det sistnämnda får väl klassas detta ode som jag presterade på väg hem från ett möte med Miljöpartiets förtroenderåd någon gång i början av 80-talet.

Vi starta ett grönt parti,
med en massa lustiga människor i.
Vi tänkte att Jorden skall nog överleva
om den får hjälp av Gahrton, Pohanka och Goës, Eva.

Men jävlar vad mycket tjatter det är,
huvudvärk ger det och tarmen det tär.
Frågan är vad det skall bli
om det skall skötas av såna som vi.


fredagen den 20:e mars 2009

Imorgon är det världspoesidagen

Poesi är inte att förakta. Själv tycker jag att man närmar sig den bästa poesin när man fyller handen med mylla och vet att det kryllar av liv i den, eller när man ser ett rådjur i gryningen eller vaknar med den man älskar.

Men det är klart att Tomas Tranströmer inte är då pjåkig, jag brukar ju älta att han borde få nobelpris i litteratur...

En av de svenska dikter som man brukar framhålla denna dag är Visst gör det ont när knoppar brister.

Visste du detta om den? Överraskad?


Den mest tänkvärda texten, som inte alls var meningen som poesi men som ändå kan formas som sådan, är nog den här:

En fågel värjer sin bur.
Det är det enda den kan göra
om den tillhör en gammal burfågelsläkt
och inte vet av någon annan uppehållsort.

Den öppna dörren
är då inte en utgång till friheten
utan ingång för katten.

Fågeln har rätt i att det betyder katastrof om katten kommer in i buren,
men om den fria fågelns möjlighet att klara sig utanför buren vet den ingenting.

Den som skrev var förstås Elin Wägner, ur boken Väckarklocka.

Nils Ferlin skrev förresten den finstämt romantiska dikten som de flesta känner som Gråten är min när du gråter efter det att han skrivit denna aningen cyniska variant...

Mitt hjärta, sa jag, var ditt.
Ditt hjärta, sa du, var mitt.
Och vackert du tyckte det lät
att gråten var min när du grät.

Så bytte vi ord och rim.
Klokt gifte du dej till slut.
Och jag har procent av Stim
och lever precis som förut.

Bilden är tagen av Per Lager.

torsdagen den 19:e mars 2009

Rocken går vidare och Martin Luther King vill inte kallas Black...

KULTURVECKA... Är man på rockturné så förväntar man sig kvinnor som tjuter... Men vi ärgade gråmelerade kämpar som är ute får nöja oss med lite stillsamma autografer och en salig blandning av frågor om Elvis, Elin Wägner och klimatet. Igår kom en fråga om hur man lägger an plåten vid en skorsten. Nån hade hört att jag är ganska bra på att snickra. Men så bra så att jag vågar ge råd - med vidhängande hot om skadestånd - aktar jag mig för...

Kör väl vidare med rockens historia och låter Elvis berätta om hur det var med rasismen, filosofin och karriären - men imorgon blir det högkultur...


Presidentkampanjen pågick för fullt och ungefär en miljon tonåringar
engagerade sig genom att gå omkring med knappar som
upplyste om att de ville se mig som president. Jag vet inte
hur många som bar knappar med Dwight Eisenhower på, men
han vann i alla fall valet. Richard Nixon blev vicepresident, en
kula från att ta över hela skiten.

Personligen kunde jag summera 1956 som ett bra år. Firade
gjorde jag med att köpa en ny Harley-Davidson och ett av de första
exen av nya årsmodellen av Eldorado Cadillac Seville – en tvådörrars
hardtop som kompletterade samlingen. Jag fixade till
framtänderna i överkäken och började färga håret svart, men det
har ni inte med att göra.

Är man artist så är man, det gäller att se snygg ut.

Vi hade haft provvisning av Love Me Tender och morsan grät
eftersom den slutar med att jag ligger i en grav, skjuten i en uppgörelse
i ett desperat försök att rädda min bror mot bovar. Tja,
ungefär så.

Översten varnade för att unga biobesökare skulle bli så tagna
att de skulle få depressioner. Psykologer inkallades och två veck-
or före premiären spelade vi in ett nytt slut där jag, som en spökfigur,
lämnar graven och vandrar bort i fjärran sjungande titellåten
medan familjen sörjer vid graven. Detta slut skulle förhindra
att nationens ungdomar gick rakt in i depression. Det skulle förhindra
självmord hos mina absoluta fans. Det nya slutet skulle
visa att jag fanns hos dem även om jag var död.

Det där tog jag till mig. Jag måste finnas hos dem.
Det var mycket skit i Amerika på den där tiden. Det var rasupplopp,
och kommunister fanns det nog gott om, och bensinpriset
hade gått upp för de bråkade om Suezkanalen. Min död, om
än bara på film, riskerade att bli droppen som skulle få nationen
att kollapsa.

Och det ville jag inte. Jag menar: Bibeln säger att det man sår
får man också skörda, och skulle jag så något dåligt skulle jag få
tillbaka det. Jag älskade ju ungarna som älskade mig. Det var inte
tal om annat. Det var detta jag försökte förklara för journalister
som ältade mitt sätt att agera på scenen.

”Om jag trodde att jag var dålig för folk skulle jag börja köra
lastbil igen”, sa jag, och jag menade det. Jag menade det verkligen.
Jag vill ingen något ont, jag ville inte få framgång på någons
bekostnad, jag ville göra ett så bra jobb som möjligt, ge folk lite
glädje och sådär. Jag menar, det var en svår tid. Jesus, ni ska veta
att det var en svår tid, en svår brytningstid. Den första generationen
av tonåringar växte upp. Ett nytt släkte som hittat en fristad
mellan barndom och vuxenliv. Och där fanns rock’n’roll. Det
bröts ny mark.

Det hade gått fort med min karriär och jag var rädd för att förändras,
bli märkvärdig och stöddig. Jag var medveten om att jag
haft tur, kommit i rätt tid och stött på rätt människor. Jag glömde
aldrig att påpeka det när jag gjorde intervjuer. Men jag hade
haft viljan också, en inställning som var bergfast.

Ni vet, den amerikanska drömmen. Alla har chansen. Bara de
ger järnet och har lite tur.

Man måste ta sig över både berg och öken. Man måste vara
som en get för att klara bergen och som en kamel för att klara
öknen. Humphrey Bogart hade det här klart för sig i Skatten i
Sierra Madre. Han var en fattig sate som gått på grund i Mexiko
och som tiggde sig till brödfödan. På ett uselt hotell kommer han
i slang med en gubbe som varit guldgrävare och tillsammans ger
de sig upp i bergen. Det är då, just då, Bogart får insikten att han
måste vara som en get för att klättra i bergen och som en kamel
för att ta sig över öknen.

Det där är filosofi på hög nivå.

Humphrey gräver guld och det går åt helvete.

För mig ska det inte gå åt helvete. Jag ska bara gräva guld.

Uppriktigt sagt hade jag ingen aning om vad jag tjänade. Pengarna
strömmade in och Översten fick sköta den där skiten.

Hur som helst: det blev en föreställning till hos Sullivan det där
året, 1956. Tittarrekord och totalt genombrott, jag tror inte
någon i Staterna kunde undgå att veta vem jag var.
Inte illa pinkat av en get. Inte ens av en kamel.

Det började flyta på bra på andra sidan Atlanten också, även
om en del radiostationer vägrade att spela mina plattor. Man
hade statsradio i den där delen av världen och hade satt upp
några sorts statliga regler för vad som var god musik och inte.
Konstiga länder.

Det var skönt att vara ledig några dagar efter Sullivan. Jag stack
ner till Las Vegas och tittade på shower och köpte julklappar och
tände på en tjej som hette Marilyn, som hängde med hem till
Memphis där vi slappade några dagar. En dag släntrade vi in till
Sam Phillips och kollade vad de hade för sig där.

Carl Perkins höll på att spela in några låtar, med Jerry Lee
Lewis vid pianot. När de var färdiga satte jag mig vid tangenterna
och vi jammade hela kvällen. Johnny Cash kom in och vi blev
fotograferade. Vi hade så in i helsike roligt! Jag var hemma. Och
det kändes. Vi sjöng gospel, blues och country i en salig blandning
och allt var som förr.

Sam Phillips kunde förstås inte avhålla sig från att dra dit en
journalist från en lokal blaska och han skrev: ”Jag har aldrig sett
grabben mer nöjd än när han kom loss med de här killarna i studion.”
Det var sant.

Vi blev kallade The Million Dollar Quartet. Och det var väl så
det var. Fyra grabbar med cotton fields, corn patches och polk
salad i själen.

Jag hade roligare än på länge därinne i studion på 706 Union
Avenue, Memphis, Tennessee, United States of America. Tillsammans
med grabbar som brann för samma musik som jag, som
hade rötterna i samma sörja, som visste var det stank och som
visste var det gick att andas, som visste hur det var att kröka rygg
för bossar och överhet.

Som jag sagt förut så var det svart musik som gällde både i kyrkorna
och på Beale Street. Att påpeka detta den dag som idag är
kanske inte är så märkvärdigt, men då var det banne mig märkvärdigt
och rent av farligt om man inte passade sig. Vi hade spelat
för vita, gula, röda och svarta och skulle, om det var så, gärna
spela för gröna också. Jag har sagt det förr, kommer att säga det
igen.

För att markera min inställning så drog jag ner till WDIA, radiostationen
som kallades ”The Mother Station of the Negroes”. Där
spelade man all svart musik, med alla svarta sångare. Just den här
kvällen var det stor välgörenhetsgala och grabbar som Ray Charles
och B.B. King deltog. Publiken var svart men när jag, en vit
grabb, dök upp bakom kulisserna blev det kvällens största jubel.
Utan att jag tagit en enda ton. Och det med grabbar som Ray
Charles och B.B. King närvarande.

I den svarta pressen blev jag framställd som en hjälte som mitt
i raskrigets bomullsbälte tog ställning. Några sura kommentarer
blev det också förstås: ”Hur kan färgade flickor bli som galna när
de ser en vit grabb från Memphis?” kunde man läsa i Pittsburgh
Courier.

Tja, inte vet jag.

Det här med negrerna är knepigt. Efter inbördeskriget och en
bit in på 1900-talet kallade sig negrerna för färgade. Men under
den här tiden, på femtiotalet, ville de kalla sig för negrer. Martin
Luther King Jr var noga med det. Han fick hela medborgarrättsrörelsen
med sig. Så jag kallade de färgade för negrer ända tills de
ville bli kallade för svarta. Och det ville de under sextiotalet. Då
var det frågan om Black is Beautiful, Black Power och Black Panter.
Det var militant och jag har inga kommentarer till det. Mer
än att musiken blev sämre och att Mohammad Ali var den störste.

Negrerna var inte nöjda med att kallas svarta så länge. På sjuttiotalet
skulle det heta afro-amerikaner. Efter några år fattade de
att de reducerat sig till bindestrecksamerikaner. Då blev det ett
jäkla akademiskt ståhej. Uppriktigt sagt struntar jag i det där.
Men det är viktigt att ni har det klart för er.

Ni bör också ha klart för er att den riktiga musiken var svart.
Och att James Brown är äkta vara, men Jagger bara en vit upphottad
kyckling med manér

Utdrag ur Gud älskar att färdas i en rosa Cadillac.

onsdagen den 18:e mars 2009

Kriminaldrama blev en av de stora svenska romanerna

Gillar du de stora ryska berättarna? I så fall kan jag tipsa om en roman som heter Vinden vände bladen.

Har du inte hört talas om den kan det bero på att den är skriven av en svensk författarinna som valt att låta två kvinnor vara centrala gestalter i romanen.

"Min avsikt var att skriva en roman från sekelskiftet om en banvakt som hette Värdig och som mot Statens järnvägars ledning kämpade för den lägre personalens rätt att organisera sig och tvinga fram anständiga anställningsvillkor", berättade Elin Wägner om denna bok.

Men det blev så mycket mer! Det blev ett kriminaldrama, omfattande över tusen år, baserad på flera verkliga händelser. En av svensk litteratur riktigt stora romaner.


Banvakten Värdig hade sett hur hög och låg SJ-personal på stal material som skulle användas för banans underhåll. En dag inträffade en allvarlig olycka på grund av att de ruttna sliprarna inte blivit utbytta. Banvakten tog då kontakt med en advokat för att ge offentlighet åt det som skett. Men han kom aldrig tillbaka. Han hittades massakrerad på sin dressin.

Polisförhören antydde att han varit onykter då olyckan inträffat, att han somnat på rälsen. Men hans änka och barn var övertygade om att han blivit röjd ur vägen därför att han visste för mycket. De överlämnade allt material - polisförhör etc - till Elin Wägner, som spann sin roman kring två släkter med början hos tillfångatagna karoliner i Sibirien till det upplösningen av det aktuella kriminaldramat.

I Svensk Litteraturskrift från 1948 avslöjar Elin Wägner hur boken kom till. Här finns hela artikeln!

Och här är min recension av själva boken.

tisdagen den 17:e mars 2009

När rocken lämnade Södern...


"KULTURVECKAN" fortsätter...Vad är rimligare än att, nu när man är på rockturné, låta Elvis berätta om när han första gången skulle spela utanför bomullsbältet i Södern:

Jag var osäker huruvida min stil skulle funka norr om Kentucky. Om musiken skulle funka. Den skilde ju sig en del från Doris Day och fina jazzen och sånt. Charlie Parker hade dessutom spelat in en platta med stråkar som de gillade norrut.


Om jag ska vara helt ärlig så hade jag svårt att greppa hur den

del av världen som låg bortom bomullsfälten såg ut. Jag menar, vi

har en egen historia, en egen kultur, nere i Södern. Så var det då.

Så är det nu. Vi tror på Jesus och vi gillar dödsstraff och anser det

vara självklart att vi alla ska ha rätt att bära vapen så vi kan försvara

oss mot alla jävlar som går omkring med vapen. Vi litar inte

på folk som kommer norrifrån av den enkla anledningen att de

inte förstår Dixieland. Vi är intoleranta och småjävliga, och det

är vi stolta för.


Men vi har hjärtan av guld och vi älskar den riktiga musiken.

Vår sydstatshistoria är inte den vackraste, trots att vi presterat

den bästa musiken. Vi hade rasmotsättningar. På stora scener

kunde vita band spela för vit publik tidigt på kvällen. Sedan

utrymdes placen för att släppa in negrerna som fick köra sitt.

Det låg en avgrund mellan vit och svart musik. Det fanns till

och med olika försäljningslistor. På den vita härjade Vera Lynn,

Perry Como, Patti Page och Eddie Fisher. Ingen kan påstå att de

var särskilt upphetsande. På de svarta hittade man Willie Mae

Thornton som sjöng Hound Dog, Clyde McPhatter med Money

Honey och Lloyd Price som hade en hit med Lawdy Miss Clawdy.

Det var musik!


Det var sjukt, de vita kidsen skulle behöva höra mer riktig

musik, race records, rhythm-and-blues! Kanske gjorde jag en

insats, inte så medvetet kanske, men ändå. Jag sjöng i alla fall

djungelmusik. En massa vita glin lyssnade plötsligt på

djungelmusik.


Det var djungelmusik de vuxna vita idioterna kallade det jag

gjorde. När dom inte kallade det för djävulsmusik. De var rädda

för att deras kids skulle tänka på sex. Som om ungarna inte gjorde

det ändå. Men de var ännu räddare för att deras kids skulle

börja gilla negrer. För att inte tala om risken för att deras små

döttrar skulle drömma snuskiga drömmar om svettiga negersångare.

Det ena kan ju leda till det andra …


Det komiska är att det de kallade djävulsmusik har tjocka rötter

till den kristna väckelsen med negro spirituals och gospel.

Väckelsen växte fram under 1800-talet och pastorerna började

dundra om djävulen och hur den fan lockade de arma människosjälarna

till synd och moralisk upplösning.


Ni måste ha klart för er hur det var innan väckelsen drog fram.

När folket drog in till städerna, för att slita livet ur sina kroppar

i fabrikerna, så förde det med sig Den Stora Rotlösheten. Och

rotlöshet är frihet in absurdum. Folk låg med varandra huller om

buller, i fyllan och villan, frivilligt och under tvång. Det var taskiga

tider för kvinnor och barn.


Väckelsen växte i själva verket ur laglöshet, allmänt knullande,

våldsamt drickande och eviga slagsmål.


Så när gudsmännen dundrade i kyrkorna så var det inte bara

för Jesus skull, utan också för kvinnors och barns. Predikanter

som red omkring i landet höll ofta de mest svavelosande predikningarna.

Om predikanterna inte hade drivit folk till Jesus hade det gått åt helvete.


För att de arma satarna skulle få något hopp sjöng man om

gyllene gator och allt annat fint man skulle få uppleva efter döden

om man bara skötte sig hyggligt på jorden.


Härnere i Södern försökte man fördriva de bästa predikanterna,

de svarta. En av de bästa hade varit en enögd, låghalt neger

som dragit runt och fått folk att tala i tungor och svimma så det

stod härliga till. Han hade fått hålla till utomhus, raslagarna förbjöd

negrer att predika inomhus. Hans predikningar hade varit

enkla och tydliga. Han hade kokat ner Gud och Den Helige

Anden till blott och bart Jesus. Vita pastorer hade lyssnat i lönndom,

lärt sig och fört vidare negerns predikokonst. Den enkla och

raka och begripliga. Kristendomen kan ju vara lite marig, komplicerad,

svår att begripa när teologerna krånglar till det så förbaskat.


Jag menar, hur många begriper egentligen det där med Treenigheten?

Den straffande Fadern, den förlåtande Sonen och den

totalt obegriplige Anden. Det där är för svårt för en normalbegåvad

dixie. Bibeln berättar om Gud som skrämmande, straffande

och hämndlysten, tänk bara när han lockade Abraham att slakta

sin egen son! Abraham skulle minsann älska Gud mer än han älskade

sin son, därför måste han vara villig att stycka upp sonen till

Guds ära! Snacka om svartsjuka!


Jag formulerade det där med svartsjuka i en låt så småningom:

I’d rather see you dead, little girl, than to be with another man …

Om Gud var svår att begripa så var Den Heliga Anden ännu

konstigare. Den där Anden är ju obegriplig till och med för en pillerknaprande

newyorkliberal. Jag försökte förresten beskriva det

obegripliga genom att i en av mina låtar sjunga ”Wop-bop-aloom-

a-boom-bam-boom, tutti frutti au rutti, tutti frutti au rutti,

tutti frutti au rutti, tutti frutti au rutti, tutti frutti au rutti, wopbop-

a-loom-bop-a-boom-bam-boom”.


Jag vet inte om ni tillhör de esoteriska som förstått textens

innebörd. Om inte, så fundera ett tag på det.


Lugn, jag bara skämtar.


När jag nu är färdig med denna utvikning om Väckelsens betydelse,

och det pittoreska i att min musik, med rötter i just Väckelsen,

kritiserades för att vara djävulens musik, så går jag vidare i min

berättelse...

Utdrag ur Gud älskar att färdas i en rosa Cadillac.

måndagen den 16:e mars 2009

Glina gillar allt sämre ljud...

KULTURVECKA... Hrm, packar just för rockturné och kom på att CD-skivan har fyllt 30 år. Den lär inte gå till historien som något man älskade. Åtminstone inte om man var med på vinylens tid.

Märkligt, och på något sätt tragiskt, är att CD:n ersatts av mp3-filer med mindre välljud. Tidigare var det ju självklart att för varje tekniskt framsteg så skulle ljudbilden bli allt bättre, med högre upplösning, flera kanaler, mer levande.

När det gäller rörliga b
ilder så tycks vi gå åt det hållet: från video, till dvd och nu blu-ray. Men med musik: tvärtom.

Varför jag skriver om detta vet jag inte... Kanske för att jag tycker det är tragiskt ur ett nostalgiskt perspektiv - med tanke på hur många timmar i hamnen man slet med kaffesäckar för att få råd att köpa bästa Tandbergs bandspelare och riktigt bra högtalare från BO.

Och nu, som en spark i ändan och kniv i ryggen och slag under bältet, får man läsa att glina gillar oljud istället för välljud...:-)


Musikprofessor Jonathan Berger utför årligen ett experiment med studenter på Stanfords universitet. De får lyssna på musik från slaskig mp3 till högkvalitativa högupplösta eleganta ljud från typ dvd-audio. De föredrar allt mer det förstnämnda. Shit happens!

Nu tar jag iPoden (med slaskigt mp3-ljud, tillverkad i taskig arbetsmiljö i Kina för ett amerikansk företag som snor vinsten) och drar på rock-turné med Fred Lane, mannen från de där öarna i Atlanten där man födde fram en sopa som Tommy Steele!

Tillsammans leder detta till att jag känner mig som en hycklare... Men, som sagt, shit happens!

söndagen den 15:e mars 2009

Sorry, men tjat är oundvikligt...

Jaha, då är Alliansen snart ifatt Trekanten. Ursäkta att jag tjatar, men bara för att 1+1+1+1 blir mer än 4 behöver det inte betyda att 1+1+1 bli mer än 3. Snarare tvärtom. Synd att de rödgröna inte fattat det. Strateger i deras lag är det ont om.LänkLänk

lördagen den 14:e mars 2009

Familjen kräver svar...

Bäst i test inför melodifestival - plus för rösten, modet och självdistansen:


Okej, jag gillar allt från klassisk rockmusik och U2 till opera, har allt med Jussi Björling. Det är svårt för en operasångare att göra den här typen av musik. Om ni inte förstår vad jag menar så lyssna på Loa Falkman som massakrerar When A Man Loves A Woman. Malena Ernman fixar det. Lagom Anti-Melodifestival, vilket uppskattas... Dessutom vackrast - gäller både låt och sångerska.


Lika bäst i test - läckert uppbyggd låt, trovärdig. Plus för modet, närvaron och avsaknaden av bjäfs att gömma sig bakom:



Ensam på scenen, ett enda ansikte som är mer uttrycksfullt än en hel hop dansande och körande statister. Påminner mig om att man ville att Elvis skulle ha en massa dansare etc i Las Vegas. Han vägrade med motivet: jag har inget att dölja. Caroline af Ugglas är SÅ trovärdig. Vinn gärna!

Läckert Anti-Melodifestival. Är man uppvuxen med Janis Joplin kan man inte annat än njuta av detta i en festival med så många låtar och så många framträdanden som gör sig bäst om man låter teven stå på medan man går upp på taket och lägger tillrätta det tegel som ligger snett... Vilket för övrigt några av mina egna politiska framträdanden också lämpade sig för.


Trea i test: Visserligen utslagen - vad annat kan det bli med en vilsen folkpartist i ridhjälm? Men hade folkpartiets självutnämnde ideolog bytts ut mot Maria Wetterstrand så hade nog både framförandet under hjälmen och texten blivit vassare.


Skulle mänskligheten var värd att rädda om denna gått vidare...??

fredagen den 13:e mars 2009

När skall ett barn få leva?

Torbjörn Tännsjö skriver på DN-debatt att föräldrar i vissa fall bör få avgöra om barn skall få leva eller inte.

Han skriver:
"Samhället bör inte ge svar på frågan vad slags liv är värda att leva. Föräldrar kan emellertid axla detta ansvar. Vi bör betänka att det rör sig om barn, vilka fötts nära tidsgränsen för abort! Det är inga enkla beslut för föräldrar att fatta, men vem hade trott att det är en enkel sak att vara förälder?"

Frågan om vilken sort som skall få leva har diskuterats genom århundraden, inte minst av nobelpristagare. Ibland på ett ganska obehagligt sätt. Jag är ganska övertygad om att det som sägs nedan, kommer att sägas igen...


1953 lyckades James Watson och Francis Crick presentera en modell över DNA-molekylens uppbyggnad. Nio år senare fick de nobelpris. Fransic Crick, en på många sätt ärans man, har hävdat att barn som inte har tillräckligt goda arvsanlag mycket väl kan avlivas:"Inget nyfödd barn borde få kallas människa förrän det genomgått vissa tester när det gäller arvsanlag".

James Watson förklarar närmare: "Om ett barn inte levnadsförklaras förrän tre dagar efter förlossningen kunde föräldrarna beredas tillfälle att ta ställning medan bara ett fåtal har den möjligheten under nuvarande system. Läkarna kunde låta barnet dö om föräldrarna så ville..."

För drygt tio år sedan ansåg han att om det visar sig att homosexualitet är genetiskt betingat så borde alla gravida kvinnor ges rätt till abort. Så sent som för något år sedan hävdade han att svarta hade gener som gjorde dem mindre intelligenta än vita, och att detta var förklaringen till varför Afrika var fattigt... Detta föranledde obskyra organisationer att jubla...

Nåja, dessa två nobelpristagare är inte ensamma. Joshua Lederberg fick nobelpris 1958 och menade att rashygien var mer än rimligt. Har man funnit en "överlägsen individ" ska denne kopieras direkt "hellre än att riskera störningar genom naturlig hybridisering, inkluderande den sexuella".

1978 skrev nobelpristagaren Macfarlane Burnet i sin bok The endurance of life:

"Vi måste se till att alla barn faller under de accepterade gränserna för det normala. För att gå rakt på sak: det innebär att ta död på havandeskapets produkt så fort man säkert kan konstatera att det inte är tillräckligt välrustat för att klara livet. Det kan tänkas att man inom en inte allför lång framtid kommer att testa alla nyfödda barn direkt vid födseln och endast återlämna dem till modern om man inte funnit några tecken på genetiska sjukdomar".

Men det är ju inte bara nobelpristagare som drömt om en värd där vi idkar rashygien. I folkhemmets Sverige var det Alva och Gunnar Myrdal som gick i spetsen. I Kris i befolkningsfrågan skrev man: "Den profylaktiska socialpolitikens direkta uppgift är att framskapa ett bättre människomaterial".

De två hävdade att det krävdes karaktär och intelligens av "det mänskliga produktionsmedlet", de "lågvärda" människorna skulle steriliseras. 1941 hävdade den socialdemokratiske socialministern Gustav Möller att samhällsvinsten var ett gott argument för rashygieniska åtgärder. Det var inga onda människor, och det är just precis det som är så obehagligt. I det godas namn kan man ägna sig åt att genomföra mindre trevliga drömmar.

Tännsjö tänjer på frågan och har tidigare redovisat sin ståndpunkt att det är bättre att föräldrarna väljer vilka barn de vill ha än att staten gör det. Debatten lär gå vidare, skriver prästen och tillika chefredaktören på Aftonbladet Helle Klein, och utropar frejigt att döden tillhör oss alla. I övrigt verkar det bara vara här man kommenterat Tännsjö...

Om du är intresserad av att läsa vad jag skrev om denna fråga i boken Svarta oliver och gröna drömmar (Norstedts, 1997) kan du klicka här. Man kan konstatera att tiden går...

torsdagen den 12:e mars 2009

En bok som försvann...

När den kungliga förlovningen offentliggjordes, bland annat genom en ohyggligt sorgsen och glädjelös videoupptagning från Hovet, så hade jag Ers majestäts olycklige Kurt som rese- och motionssällskap. Boken handlar om Haijbyaffären, en minst sagt svinig historia som rotar runt i kungahus, rättsväsende, socialdemokrati och till och med i den tidens kändiselit.

Kurt Haijby begick vad man kallade för horbrott med Gustav V - kungahuset, regeringen och rättssystemet gjorde vad man kunde för att tysta ner. Enda förmildrande omständigheten till det man gjorde var att man inte lät mörda Kurt Haijby direkt istället för att iscensätta allt det som man iscensatte.

Haijby - som i och för sig tycks varit en lika otrevlig och slemmig person som typer i kungahus och rättssystem - skickades till Gestapo för att dessa skulle ta kål på honom, sattes på sinnessjukhus, trakasserades och mutades om vart annat. Hur mycket undanhålls idag? UD:s mifflande med Irak är ett nu aktuellt exempel.


Författarna - Lena Ebervall och Per E Samuelsson - har gjort en roman av verkligheten. Man kanske kan tycka att det hade räckt med att göra en rent saklig dokumentär framställning utgående från allt det gedigna källmaterial man utgått från. Det hade blivit mer seriöst. Men blivit läst av fåtalet.

Romanen är, enligt mitt simpla förmenande, riktigt välskriven till skillnad från en del andra historier som baseras på verkligheten. Spekulationerna, när de finns, är på intet sätt osannolika och dialogerna helt rimliga. Boken kan inte har varit så rolig att läsa för kungen och hans ätt. (Även om vi nog lite till mans har pinsamheter i våra släkter - för egen del dyker det upp nya släktingar med jämna mellanrum, ty min farfar var en man som frustade av livsglädje, som man diplomatiskt skulle kunna uttrycka det...).

Det förvånar mig att det inte blivit mer debatt om boken. Kanske beror det på att kungahuset utgör en av stommarna i boken - det finns även kungatrogna som tycks ha denna uppfattning. Och den stora statliga apparaten i form av socialdemokrati och rättsväsende drabbas även de av bokens dokumentära skildringar av rättshaveri och manipulationer. Såväl höger som vänsteretablissemang har således allt att vinna på att boken försvinner från handeln fortast möjligt. Vilket väl ändå vore synd på en så trevlig pärla, även om man sätter den i halsen och känner en ulk av illamående emellanåt.

Frågan som lämnar läsaren är nog denna: Hur mycket har dolts av andra affärer, hur mycket döljs idag? (Vågar man skriva så utan att få igång alla konspirationsteoretiker?).

PS!
Tage Erlander skriver i sina memoarer: – ” En skandal i vilken den svenske kungen var inblandad kunde antas få ödesdigra följder, ej enbart för monarkin utan också för rikets säkerhet. Det fanns många ämbetspersoner, såväl inom som utanför hovet som hade med Haijby affären att göra som ansåg att publicitet kring den tidpunkten till varje pris måste förhindras”.

onsdagen den 11:e mars 2009

Ekocentrum, Göteborg, 18.00





"En annan värld är möjlig..."

Det är 60 år sedan Elin Wägner dog. Hon var den första som vävde samman kvinnors rätt, med miljö- och fredfrågan. Den andra kvinnan i Svenska Akademin.

Föreläsningsserie:

Jönköping

10 februari Stadsbiblioteket kl 18.30
Linköping
8 mars Stadsbiblioteket kl 14.00
Göteborg
11 mars Ekocentrum kl 18.00

Karlstad
29 mars Stadsbiblioteket 13.00
Gnesta
1 april, Biblioteket, 19.00
Fellingsbro
22 april, Folkhögskolan 13.30 samt Biblioteket, 18.30
Vittinge
3 maj Församlingshuset 12.00
Borås
7 maj Högskolan Filosoficafé 18.00
Simrishamn
6 juli kl 08.30 "Frukost vid havet", Hamnplan
Ovanåker
9 september 18.00 Info: 070:2022262
Lindesberg
24 september 19.16 Biblioteket
Örebro
15 oktober 18.30 Mer info: 019-321891
Östra Vingåker
22 oktober 19.00 Församlingshemmet
Säter
24 oktober 18.00 FN-dagen

tisdagen den 10:e mars 2009

Lycka kan vara att få dö

Är rubriken absurd? För de flesta av oss kanske. Men själv är jag övertygad om att det kan vara lycka att få avsluta sitt liv. Jag var själv med när min far upplevde en stor tillfredsställelse när jag ringde efter morfin, som medförde att han fick avsluta sitt liv. Han fick, visade det sig, "för stor" dos, precis som det nu aktuella spädbarnet kanske har fått.

Jag skrev om det i
Svarta oliver och Gröna drömmar. Här är kapitlet.

Jag blev förresten intervjuad om dödshjälp för någon månad sedan för en artikel i en begravningstidning och ser att jag sagt:

"Fri vilja är överdrivet. Vi har inte mycket till ”fri vilja” egentligen. Den är styrd av våra normer, vår kultur och vilka erfarenheter vi har haft. Hade vi haft ett gott samhälle där det vore självklart att åldrande människor hade ett fullt människovärde utan att de producerar eller konsumerar, då hade jag obetingat varit för dödshjälp. Det hade varit ett enkelt beslut. Men våra värden som människor räknas mer efter hur mycket vi konsumerar och producerar idag. Tyvärr."


Det jag menar är att trycket på människor som kostar pengar, och är i vägen, kan bli ohyggligt stort i ett cyniskt samhälle som kan växa fram om vi inte ser upp. En arbetsgrupp inom Statens medicinketiska råd föreslog för några månader sedan att läkare bör ha rätten att skriva ut en dödlig dos läkemedel till en obotligt och svårt sjuk patient, så att patienten själv kan avsluta sitt liv. Jo, absolut, om vi kan lita på samhället.

Det nu aktuella fallet är är förstås något helt annat. Tack och lov har den häktade läkaren släppts. Frågan som måste ställas är: Hur mycket lidande hos en döende vän kan accepteras för att lindra ångesten hos den friska och levande omvärlden?

måndagen den 9:e mars 2009

Gamla rör rostar aldrig...

... eller hur man nu skall uttrycka det lätt pinsamma faktum att det bara tycks vara avdankade gröna språkrör - Per Gahrton och jag - som harangerat Metall för att sänka arbetstiden. Johan har uppmärksammat detta.

Något bättre avstamp för att driva De grönas gamla krav på sänkt arbetstid har jag svårt att tänka mig. Men från Miljöpartiets sida har jag inte hört nåt... Det skulle ju såra Mona Sahlin och Östros.

Blockpolitiken dödar. Och politiken blir alltmer inskränkt.

Här finns riksdagsdebatten där MP:s företrädare till och med tar avstånd från, och förnekar, det gamla kravet på sänkt arbetstid! Ideologiskt dött, kan man tycka.




söndagen den 8:e mars 2009

Kvinnodagens viktigaste fråga: Närhet till vatten

Kvinnodagen. Ska prata på Linköpings bibliotek kl 14.00. Om Elin Wägner.

Hon som vävde samman kvinnors rätt med miljö och fred - långt före Arne Naess och de andra formulerade hon en sammanhängande ideologisk väv som idag skulle kallas grön. Den första ekofeministen, om man så vill. Hon skrev den viktigaste rösträttsromanen, försvarade suffragetterna till den svenska kvinnorörelsens förtvivlan och föreläste om Mahatma Gandhi.

Dessutom var hon en av dem som bildade svenska Rädda Barnen.

Vid något tillfälle för ett antal år sedan, i någon debatt om feminism där jag deltog, fick vi svara på vilken som var den viktigaste frågan ur ett kvinnligt perspektiv.

Alla kom med sina käpphästar: krav på fler kvinnor i bolagsrummen, krav på fler män som pappalediga, fler heltidsarbeten för kvinnor och fler kvinnor in i bolagsstyrelser. Alla frågor viktiga.


Själv svarade jag: Närhet till vatten.

Efteråt var några av deltagarna riktigt sura för att jag "inte tog feminismen på allvar..." Men jag har oändligt svårt att ta feminismens kämpar på allvar så länge de inte orkar se problemen i den riktigt utsatta delen av världen, där kvinnor ofta ansvarar för att hämta just vatten. Jag är djupt besviken på att de mest aktiva och verbala feministerna i vårt land - inklusive Gudrun Schyman tycks det mig - allt som oftast tillhör någon sorts överklass som hellre pratar självupptaget om styrelseposter och karriär för välmående svenska kvinnor än närhet till vatten för världens fattiga kvinnor.

Elin Wägner hade förmåga att se både det lokala och det globala, och vågade torgföra det utan snegla på riskerna för sin karriär - det höll förresten på att kosta henne en plats i Svenska Akademien...

Här finns en bildserie på en värld med vattenbrist - vilket är ett av de allra största problemen för vår jord, mycket större än minskad försäljning av bilar... för övrigt har jag lovat att länka till en god sak, uppskattar alltid när man är mer intresserad av livet här och nu för de många, än av ett eventuellt himmelrike för sig själv.