söndag 8 november 2009

Presley v/s Jackson

Förra lördagen såg jag This is it, filmen om Michael Jacksons förberedelser inför de konserter som aldrig blev av. Många menar att Jackson kommer blir en lika stor ikon som Presley. Nja...

Den första förutsättningen för att bli ikon uppfylldes för båda: de dog tidigt. Den andra förutsättningen uppfylldes också: båda var stora som artister, periodvis rejält nedgångna och få visste vilka de egentligen var. Den tredje uppfyller bara Presley: karisma.


Det är intressant att jämföra dokumentären This is it med dokumentären That´s the way it is. Den sistnämnda handlar om Presleys förberedelser inför en lång serie konserter. Där Michael Jackson vräker på med dansare, ljusbomber och en hel teatral föreställning - inklusive en sekvens påklistrad klimatporr som luktar hyckel utan like- vägrade Elvis Presley ens att ha dansare på scenen: behöver jag gömma mig bakom en massa annat så skiter jag i det, var Presleys uppfattning om saken. Det skulle räcka med rösten, personen och musiken. Annars fick det vara.

Filmerna speglar just detta: Jackson försöker man tillsluta, Presley försöker man öppna upp. Filmen om Jackson innebär inte det minsta steg närmare personen bakom masken. Det förekommer inga närbilder, inte tillstymmelse av personlighet tränger ut. Det man ser är en superprofessionell dansande robot - våldsamt skicklig - som alla tycks svassa kring. Vi som såg filmen tillsammans ställde samma fråga när vi kom ut: Fanns han på riktigt?

Svassandet känns igen från That´s the way it is. Men det är väl också allt, bortsett från den professionella perfektionen och drivet. Fram träder en person, i närbilder, som är mån om att skapa mer än professionell relation med sina musiker, som i några sekvenser vågar klä av sig artistrollen och bjuda på humor, svagheter, nervositet och en nästan påträngande karisma. Efter filmen får man känslan av känna personen lite bättre. Inför skrivandet av Gud älskar att färdas i en rosa Cadillac, förstod jag att filmen gav en skapligt schysst bild av personen, som han var i den tidsperioden.

Lite orättvist är det ändå att jämföra filmerna: Jackson var inte i någon av sina bättre faser och mådde förmodligen ganska dåligt, medan Presley var i en av sina allra bästa faser både som privatperson och som artist - Hollywoods förnedrande strypgrepp hade han till slut tagit sig ur och ännu hade inte Las Vegas och 70-talets eviga turnéer tagit sitt förödande strypgrepp. Han hade ännu inte förstått att han inte skulle bli så gammal. Jackson hade sin storhetsperiod när Thriller kom ut, Presley hade två storhetsperioder: 1956-61 och 1968-71.

Båda dog tillräckligt unga för ha förutsättningar att leva länge, båda var centrala för populärmusikens tidssprång, Jackson skrev några nästan "odödliga" låtar men rösten med stort R, med total närvaro, hade bara en av dem. Kanske uppfyller också Presley Sagans ideal, den Amerikanska Drömmen: han kom från fattiga förhållanden utan tillgång till släkt eller vänner som drev honom framåt, och var som ung vit rebellisk ensamvarg mest intresserad av svart musik - han var dessutom den som mer än någon annan skapade en ny art: tonåringar.

Kanske var det också så att Presley ville vara svart, medan Jackson ville vara vit. Och definitivt var det så att Presley snarast ville tona ner myten om sig själv - han begrep aldrig själv varför han uppfattades som så stor - medan Jackson snarare ville tona upp myten om sig själv.

Här är trailern till That´s the way it is och här till This is it.

11 kommentarer:

  1. Herr Schlaug imponerar i sin bredd och ofta också i sitt djup. Här frågar han vilka som döljer sig bakom svarta glasögon och myter, jag ställer mig frågan Vem är Schlaug bakom politikern, scenartisten och bloggaren?

    SvaraRadera
  2. Utmärkta reflektioner om dessa filmer, Thats the way it is såg jag för många år sedan och blev överraskad över Elvis som jag tidigare haft ett mycket svalt förhållande till. Filmen om Jackson ger en tragisk bild av denne figur, som lika gärna kunde vara skapad i en filmstudio.
    Sven W.

    SvaraRadera
  3. Hej! Det hade varit roligt att höra Elvis i sin glans dagar utan andra instrument än egen gitarr eller piano, helt avskalat. Några av de finaste låtar jag hört är när han bara ackompanjerar sig själv i sådant som I´ll take you home, Kathleen och It´s still here. Där når han upp till Joan Baez känsla. Inspelat en bit in på 70-talet?
    Micke

    SvaraRadera
  4. ):35: en människa kanske? Lika komplex som alla andra som vågar tillåta sig att låta livet flöda...

    SvaraRadera
  5. 09:35 får en del svar i den helt fantastiska boken "Svarta oliver och gröna drömmar" - rekommenderas varmt.

    SvaraRadera
  6. Du skriver "Lite orättvist är det ändå att jämföra filmerna". Jag menar att det är helt onödigt och man undrar kanske varför du gör det. För mig är Michael Jackson en person som blev en produkt, där alla inblandade såg hans storhet inom sång och dans och därmed även hans möjligheter att dra in stora pengar. Den personen fick han vara han hela, jag menar hela livet och jag vill inte jämföra hans öde med någon annans. Han var stor men fick aldrig vara liten.
    Sickan

    SvaraRadera
  7. Jackson var som störst när jag var tonåring, ändå var han aldrig min idol. Jag tyckte han uppförde sig konstigt och levde ett konstlat liv.

    Märkligt är att nu, när ungarna börjar fråga vem han var, och vi går och köper en Best of-samling, så inser jag ändå hur fastetsade många låtar är. Och jag måste medge att de håller.

    Tror nog att Jackson kommer att bli lika stor, som myt och i verkligheten, som Elvis, fast för en annan generation.
    Michael Jackson kommer att bli för mina barn vad Elvis är för mig, man är för ung för att ha varit med om honom "live", men upptäcker honom "i efterhand".

    Och eftersom M Jackson så ofta jämförs med Elvis väcker det också nyfikenhet för Elvis hos den yngre generationen, min äldste son är jätteintresserad av Elvis (men den yngste bara av Michael Jackson...)

    SvaraRadera
  8. Jesper Jäderkvistsön nov. 08, 05:44:00 em

    Jacko saknade dessutom Ronnie Tutt på trummor!!!

    SvaraRadera
  9. Sickan, jämförelsen är helt i sin ordning eftersom man valt att anspela på namnet på Elvisfilmen.
    Micke

    SvaraRadera
  10. Monica menar att Jacko kommer att vara lika stor för "sin" generation som Elvis var för sin. Det är nog möjligt, men det som skiljer är att Elvis kommer att vara större i alla andra generationer. Min dotter, 16 år, hittade mina gamla Elvisplattor och hämtar nu hem hundratals Elvislåtar till sim Ipod.

    SvaraRadera
  11. Här är George Carlins åsikt om de bägge herrarna, plus några till:
    http://www.youtube.com/watch?v=io-lKlDiLGo
    Inte särskild intresserad av någon av dem.

    SvaraRadera

KOMMENTERA GÄRNA DET AKTUELLA BLOGGINLÄGGET- MEN LÅT BLI KOMMENTARER OCH INLÄGG OM ANNAT.

LÄGG INTE IN LÄNKAR I KOMMENTARSFÄLTET.

MÅNGA SOM VELAT FÖRA EN KONSTRUKTIV SAKDEBATT HAR UNDER ÅRENS LOPP MEDDELAT ATT DE TRÖTTNAT PÅ ATT FÅ INVEKTIV OCH STRUNT TILL SVAR FRÅN ANDRA KOMMENTATORER.

VI SOM ADMINISTRERAR BLOGGEN HAR DESSUTOM TRÖTTNAT PÅ ATT RENSA UT RASISTISKA OCH GENTEMOT MEDKOMMENTATORER KRÄNKANDE INLÄGG.

DET ÄR SCHYSST OM DU TAR HÄNSYN. OCH HELST ANVÄNDER DITT NAMN.

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.