Årets lista på förrätter och oförätter...

Gott nytt år, kära bloggläsare. Ni blir bara fler och fler, några av er är ständigt förbannade på mig, många av er skriver mejl med glada eller ilskna tillrop. Mest glada dock...

Blev uppmärksammad, av min kollega i underhållsbranschen, på den här inspelningen av en av de bästa låtar som någonsin skrivits. På något sätt ger den hopp inför 2009:



Årets kultursaknad:
Slas dog och det borde han inte gjort.

Årets kulturflopp:
Lena och jag lämnade i pausen den amatörmässiga föreställning av Drottningens juvelstycke på Dramaten. När välkända skådisar har en dålig dag på jobbet - och tycks ge fan i vad de håller på med - blir det uselt. Ungefär som när ledande politiker saknar visioner och eld i sina hjärtan.

Har lämnat Dramaten förr i första bästa paus. En jämförelse med t ex Göteborgsoperan blir nästan förfärlig, för där tycks man gilla det man håller på med och glider inte omkring i tron att man är bäst bara för att man ställer sig på scenen.

Årets tårar:
Tårarna rann när jag såg Barack Obama och hans familj efter valsegern. En icke-vit president i USA, kanske kan den största dumheten av alla - rasism - försvinna. Men i sak anar jag Den Stora Besvikelsen, för vem kan leva upp till allas drömmar...

Årets upprättelse:
Ibland blir man riktigt glad. Som när jag fick veta att Ingvar Bratt hamnat på 3:e plats på SVT:s topplista över svensk historias största skandaler. Ja, det var förstås inte Ingvar som stod för skandalen, utan Bofors.

Årets hundraåring:
En av mina hjältar skulle fyllt 100 år, han ringde och stöttade när jag som bäst behövde det.

Årets fjuttigaste:
Fritidsresor erbjuder sina kunder att satsa fem kronor som klimatkompensation.

Årets märkligaste bortförklaring:
Maud, som gjort allt för att bli Maud med folket, surar för att att hon kallas Maud. Feminism och jämställdhet tar skada av sådant.

Årets missuppfattning:
Det talades som om bensinen var dyrare än någonsin, och elen också. Minnet är dåligt...

Årets återutgivning:
En klassiker från 1968 gavs ut på nytt, om den rastlösa välfärdsmänniskan.

Årets omvärdering:
Det tog ett tag, men så småningom flagnade glorian på Georgiens president trots Bilds desperata försök att försvara honom. Och de ilskna mejlen efter det här inlägget känns ganska tomma...

Årets barnsligaste kommentar:
Mona Sahlin och språkrören har åkt tåg till Göteborg. Väl framme fick man frågor om sådant där partierna har olika uppfattning. Mona Sahlin surnade till lite och sa att man istället skulle tänka på "alla roliga saker vi kan göra tillsammans". Som om hon var på dagis och pratade med, och om, fyraåringar.

Årets mest onödiga parti:
Ibland är partier riktigt fega. Dess företrädare slingrar sig som maskar. Mest slingrigt uppträder det parti som tycks mig totalt onödigt: kristdemokraterna. Det enda parti för vilket ingenting tycks vara heligt. Är övertygad om att partier måste stå för något för att ha ett berättigande.

Årets politiska tragedi för ett grönt hjärta:
Det pågår en allt intensivare debatt om tillväxt- och konsumtionssamhället, men det enda parti som borde jubla över detta är tyst som en mus.

Det är ett sug efter en alternativ förklaringsmodell till finanskris och begynnande lågkonjunktur, men det enda parti som kan bära en sådan analys är tyst som en mus.

Det är fullsatt på varje möte där alternativa utvecklingsvägar diskuteras, men där finns ingen från det gröna partiets ledning ty de uppfattar visioner som plakatpolitik.

Men politik är att stå på två ben, åtminstone om man vill förändra samhället: sakpolitiska kompromisser och visionär, ideologiskt betingad, opinionsbildning. Men man hoppar på ett enda ben, rakt upp i blockpolitikens fordon som kör väldigt fort mot trista mål. Nytänkande är bannlyst... Blocken är poler på samma utvecklingsväg, riskerar bli två nyanser av grått, känner att tjugo år i politiken varit totalt meningslösa - borde ägnat mig åt annat som t ex astronomi, genforskning eller bergklättring.

Årets ideologiska kollaps:
Ett gäng ledande miljöpartister hävdar, i sin egen tankesmedja, att det inte finns någon grön ideologi. Självförakt och självreduktion kallas det visst, eller om det är omsorg om den nya blockpolitikens kärna.

Årets mejlbombande:
Blev det när jag skrev det här. Visste inte att det fanns så många partier, och så många idéer om nya partier, där jag erbjöds att bli språkrör, partiledare och konstig guru... Roligast mejl kom från de som ansåg att "Schyman och Schlaug" skulle bli en "underbar bomb" som ledare för Fi. Frågan är bara vad som skulle sprängas... Fi eller det ekofeministiska motståndet...

Årets hemligstämpel:
Carl Bildt startade sin karriär på sovjetiska ubåtar, som nog var Natos enligt Marinens egen glömda och gömda tidning...

Årets sorg:
Mina israeliska och palestinska vänner utsätts i vardagen för Hamas raketer resp Israels bomber i den konflikt som följt mig hela livet.

Årets återhörande, av en av de vackraste och trovärdigaste röster som finns:

Sharpeville, Treblinka, Hanoi och nu fogas ett nytt namn till raden: Gaza

.... och därför är bombningarna ett illdåd. Och av det har vi många exempel i den moderna historien. Och de är i allmänhet förbundna med ett namn: Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyń, Lidice, Sharpeville, Treblinka och Hanoi, julen 1972. Där har våldet triumferat. Men eftervärldens dom har fallit hård över dem som burit ansvaret. Nu fogas ett nytt namn till raden: Gaza, julen 2008...

Olof Palmes så kallade jultal hölls med anledning av USA:s bombningar av Hanoi, julen 1972. USA hade utökat intensiteten av sina bombmattor över barn, kvinnor och män i Nordvietnam.

Ett tillägg - Gaza, julen 2008 - kan nu göras. Och Israels politiska styre har försatt sina medborgare i en allt mer isolerad situation där inte ens blivande amerikanska utrikesminister lär stötta... eller?

Utshoppade terrorister...

"Jag har till exempel fått lära mig att man ska vara nöjd med vad man har. Är det i själva verket jämförbart med en terrorhandling...?". Citat från dagens krönika av Lars Berge i Svenskan.

Det finns fler än jag som är utshoppade, och som av denna anledning riskerar att stämplas som terrorister...

Består ett helt parti av lealösa mähän?

SvD uppmärksammade före jul icke-nyheten att Peter Eriksson och Maria Wetterstrand enligt de grönas stadgar måste avgå som rör efter valet.

Teve och radio hakade på och konstaterade nyvaket att mp har stadgar som förhindrar långsitteri - att jag var rör en längre tid berodde på att jag ingick i kretsloppet och återvanns efter tre års frånvaro från politiken. Något som självfallet också är möjligt för dagens rör.

På dagens ledarsida drar SvD ämnet ett varv till: Vad blir mp för parti när Maria och Peter avgår? Vad händer med en rödgrön regering? Tänker de nya rören återföra partiet till de gröna rötterna, läsa partiprogram och värna rågången mellan de gröna och socialdemokratern?

Och i så fall, är SvD:s tes, blir det regeringskris och landet störtas i kaos...

SvD tycks utgå från att mp:s riksdagsgrupp och partistyrelse är lealösa mähän som inte vågat opponera mot de hårdföra betongrören, att de som en skock får följt sina ledare på den jakt som skall kröna Ledarna till statsråd.

Som först när de blivit av med partet Eriksson-Wetterstrand vågar yppa vad man egentligen tycker om sosseriet och anpassningen av politiken...

Jag är övertygad om att det inte är så.

Det finns ju inte tillstymmelse till opposition i vare sig riksdagsgrupp eller partistyrelse - med ett enda undantag (Karin Jansson, som väl snart suttit sin tid hon också).

Hade det funnits intern opposition eller kritik i riksdagsgrupp och partistyrelse så hade det rimligen hörts, synts och känts. Det är totalt osannolikt att gröna människor år efter år låter sig tystas av ledare, att de skulle känna mer lojalitet med Ledare än med sina värderingar.

Skulle det vara så är det ett totalt väsensskilt parti än det jag lämnade. Och så fort kan inte ett parti, och dess människor, förändras.

Jag kan inte heller tänka mig att språkrör för ett grönt parti uppmanar, eller mer eller mindre tvingar, styrelseledamöter eller riksdagsledamöter till tystnad. En grund för grönt tänkande är ju att inte följa ledare, utan följa sina värderingar. Också i offentlig debatt. Jag tror att SvD missar detta.

Jag utgår från att partistyrelse, och riksdagsledamöter, är överens med språkrören.

Jag kan inte heller tänka mig att att en grön kongress skulle acceptera språkrör som körde över dess vilja gång på gång. Språkrören är valda med jättemajoritet gång på gång, trots att de vairt med att förflytta partiets politik en hel del.

Allt detta sammantaget gör att den bild som SvD målar upp saknar trovärdighet. Rören har partiet med sig - tanken att ett grönt parti skulle bestå av lealösa mähän är osannolik. En del som inte gillat utvecklingen har lämnat partiet - oftast tyst och stilla (det tog flera år innan medierna fick reda på att jag slutat betala medlemsavgift - en uppgift man fick från partikansliet, som om det var offentliga handling vilka som var medlemmar...).

Hade det bara varit fråga om att språkrören förändrat partiets politik hade jag för övrigt varit kvar som medlem i partiet. Min övertygelse är att partiets medlemmar, riksdagsgrupp och partistyrelse numera i står bakom partiets stöd för svensk militär i Afghanistan, mer traditionella syn på tillväxt och konsumtionsamhälle samt övrig avskalning av sådant som kan uppfattas som mer samhällsförändrande eller utmanande för Mona Sahlin.

Jag har fått intryck av att partiets medlemmar uppfattar den gradvisa anpassningen till andra partiers agenda som en mognadsprocess. Och att man stöder språkrörens tes att den som ogillar blockpolitikens följder driver "plakatpolitik" och visioner är mindre viktiga.

Detta kommer också, vilket bör vara en garanti för att inte SvD:s kaosteori kommer att förverkligas, partiet hr en ganska snabb omsättning i medlemskåren, nya medlemmar gillar givetvis den förda politiken och utgör därmed inget hot mot harmonin i en ev. rödgrön regering.

Dessutom finns ju ingenting som motsäger att de nya rören också kommer att sitta i en regering. Mikaela Valtersson, som är partiets finanspoltiska talesperson, är väl en av dem som ligger bra till, hon symboliserar mycket av det nya mp som växt fram. Liksom t ex gamle partisekreteraren Håkan Wåhlqvist, som ju mer än de flesta strävat efter ett gott samarbete mellan s och mp.

SvD:s tanke är förstås att skrämma väljare. Som sådan retorik är det ju inte dumt. Partiet är mer homogent än SvD vill låtsas om. Eller vad jag skulle önska.

Fången på Mårbackas sex och relationer

I teve blir det Selma Lagerlöf två kvällar framåt. Om man får tro förhandsreklam och dito skriverier kommer det att handla mycket om hennes sexuella läggning. Det är förstås enklare än att skildra författarens skrivarmödor, och dessutom mer lockande för den publik SVT utgår från är såpaförgiftad,

Det uppfattas för övrigt som om Selma Lagerlöfs dragning till kvinnor är något som sentida forskare kommit fram till. Inget kan vara mer fel.

Redan i den stora biografi över Selma Lagerlöf som Elin Wägner skrev i slutet av 40-talet framgår detta. Men Elin Wägner gjorde ingen stor sak av det, för henne var mäns och kvinnors sexuella läggning tämligen ointressant, det var ju som individer de var intressanta.

Elin Wägners spännande och välformulerade biografi över Selma Lagerlöf handlar bland annat om den senares rädsla för att stöta sig med läsarna - att tappa läsare kunde nämligen medföra att hon inte skulle klara av att behålla Mårbacka. Selma blev så att säga fånge på Mårbacka.

Elin Wägner hade själv riskerat både ställning, karriär och ekonomi genom att våga utmana, våga ta ställning. Medan Selma Lagerlöf, till Elins stora sorg, gick så långt att hon till och med bortförklarade sin egen gåva till dem som flydde från Hitlers Tyskland så fort tyska läsare hotade med att sluta köpa hennes böcker. Själv hade Elin Wägner utan att snegla på etablissemangens uppfattning alltid vågat stå upp, både mot nazism, kommunism och inskränkt nationalism.

Selma hade inte ens stått upp för Gustav Fröding när denne åtalats för Stänk och flikar trots att Fröding varit en av de få som stått upp för henne redan när Gösta Berling kom ut första gången.

Elin Wägner skriver bland annat om ett brev Selma skrev 1917 (till Ida Bäckström) i vilket hon berättar ”att hon fick sig världsförbättrarböcker påskickade från alla håll, och att hon läste dem och blev uppbyggd men efter en vecka återföll i det gamla”. Selma skrev i brevet:

Jag känner också på mig, att vad man väntar av mig är att även jag skall skriva en världsförbättrarbok. Men det måtte inte ligga för mig, pennan vill inte röra sig då det är fråga om sådant. Jag får visst hålla mig till mindre storslagna saker.

Jag känner hur Elin suckar och är medveten om att en av de böcker som Selma fått sig ”påskickade” var hennes egen Släkten Jerneploogs framgång, som kommit ut året innan och som knöt samman kvinnans rättigheter med kampen mot militarisering.

Men till slut så hittar Elin Wägner, under sitt arbete med biografin, ett utkast till en outgiven dikt som Selma skrivit under första världskriget, en dikt som ”har en mäktig och upprörd klang”. Som får Elin att utbrista: ”Selma Lagerlöf från krigsåren träder oss här till mötes utan förklädnad.”

Selmas diktutkast är långt och skoningslöst i sitt angrepp mot sin egen oförmåga att ta del av kampen för en bättre värld. Hon sitter ensam i sitt rum, utan vilja och förmåga, när hennes själ kommer på besök till henne och ”med en röst full av harm” frågar henne: ”Vad har du varit med dina tankar och intressen sedan år och år tillbaka?” Ser du inte världen som brinner, människor som plågas i skyttegravarna och ”de mordiska undervattensbåtarna som ligger på havets botten och väntat på rov” medan granaterna regnar över städerna. Allt medan de höga talarna talar i sina församlingars salar.

Elin Wägner tycks mig dra en suck av lättnad över det upphittade utkastet. För hon beundrar ju Selma, rent och ärligt. Selma bryr sig i alla fall! Det finns en glöd. Men varför skriver då inte Selma offentligt? Återigen rädslan att stöta sig, att tappa läsare och förlora Mårbacka… Här hade SVT kunnat hitta en verkligt spännande vinkling, men det hade förstås inte klarat inträde i såpafacket...

Här kan du läsa mer om Elin Wägners fantastiska biografi över Selma Lagerlöf - det var denna biografi som slutligen förde in Elin Wägner i Svenska Akademin, som andra kvinna efter just Lagerlöf.

Konsumtion och uttorkade själar...

Det är inte varje dag jag länkar tlll en artikel skriven av en teolog, men ingen regel utan undantag.Ted Harris skriver om konsumtion och uttorkade själar, och hänvisar dessutom till Sören Kirkegaard, med citat som jag använde i Grönt Frihetsmanifest en gång i tiden.

Så detta går ju bara inte att undvika denna juldagsmorgon, när moderna skrindor och hästkrafter farit förbi tunet upp till kyrkan...

Trevlig helg till alla er som följer bloggen

Tidigt uppe, sätter på kaffet, ungarna sover i sina barndomsrum, katterna ligger i köket och spinner och Jussi Björling sjunger i bakgrunden. Men den här är ju inte heller så dum, även om tekniken larvat till det en del...


Den här är, trots allt bättre, den tillkom i en jamsession 1971...

När snön låg dagen före julafton...

Det var några år sedan, någon dag före julafton när vi var ute i skogen och letade efter gran. Det var då en häst kom lunkande mellan granar och tallar.

En riktig häst. En bred häst med lugg i pannan. Bakom hästen dinglade några stockar.

Det är inte brukligt nuförtiden att breda hästar med lugg i pannan drar stock genom skogarna. Det är inte brukligt att någon häst överhuvudtaget drar stock genom skogarna. Men den här hästen gjorde det.

Det gick en man bakom med tömmar i händerna.

Det går bra det här, sa han när jag frågade. Han var nyss fyllda sextiofyra, sa han. Han var på väg mot skogsvägen. Där skulle han lämpa av stockarna för att sedan lassa upp dom på en vagn och köra dom vidare till stora vägen. Även vagnen skulle dras av hästen. Men det fick bli i morgon.

- Jag drar in tjugo löskubik på en dag. Skotar´n står på gården.

- Den står på gården och den kostade trehundrafemtitusen. Men den fan får stå. Kanske säljer jag den. Har du suttit en hel dag och skakat i buller och fanstyg så är du trött på kvällen. Trött och tom. Nej, skotar´n får stå.

- Visst blir jag trött nu också. Med hästen. Trött blir jag. Men inte tom. Jag är trött när jag kommer hem, men inte tom förstår du.

Hästen har sin begränsning, berättade han. Vid slutavverkning blir det maskiner.

- Som skogsbrukare ska du sitta och skaka i en jävla hytt och göra spår i skogen för varenda pinne som skall hämtas. Och ensamt är det. Ensamt.

- Men det säger jag dig, så politiker du är. Mig lurar dom inte längre. Hästen är bra. När jag kommer hem är jag trött. Men jag är banne mig inte tom.

- Men det räknar dom inte. För hur kostnadskalkylerar dom tomheten? Den får dom aldrig med på utgiftssidan. Och den är mint lika tung som räntan. Vi har blivit lurade, förstår du. Lurade. Tala om det för världen du! Du som sitter i riksdagen och syns i teve. Tala om det. Tala om att plånboken, hur stinn den än är, bara kan fylla fickan. Inte bröstet.

- Vet du vad hästen heter? Brunte heter han. Brunte. Kanske tror du att man är tokig som kallar en häst med lugg i pannan för Brunte. Kanske tror du att man fallit offer för en romantiserad bild av Sörgården?

- Så är det inte. Men hästen heter Brunte i alla fall. Hästar med breda ryggar och ljus lugg i pannan ska heta Brunte. Vi förstår varandra. Brunte och jag. Inte fan förstår John Deere och jag varandra.

- Vi ska dra stockarna till skogsvägen. Där lossar vi dom. Sen ska dom vidare till stora vägen. Men det får bli i morgon.

Nyss var vi ute och hämtade en gran, det är kaffedoft i kåken men grandoften är redan på väg att ta över.

Dålig vers i advent

Julefrid sig sänker,

över röd och grön

Sorgerna man dränker,

i en stilla bön:

Måtte Maud och Björklund,

tappa alla sinnen

och Fredrik om en stund

längta efter gamla minnen,

då moderater var råa sällar

som käka barn på kvällar.

Och Peter, han suckar bister:

Annat var det på Schymans tid

då slapp vi stalinister,

då var det, till skillnad från nu

mindre Lenin och mer av Mamma Mu.

Ja, då hade vi i laget med gröna prickar,

Johan Lönnroth, han som stickar,

och Gudrun hon blev populär,

genom att pladdra och gå på premiär.

Medan Ohly, den hemske sällen

läser röda manifest på kvällen.

Ack, hellre jag väljer adel och prästemän,

och fladdrande fanor och riddarränn,

ack, hellre kungahus och ärftlig rätt,

än Marx och Engels på Ohlys sätt.

Ack, vad ska vi tycka,

hur valmanifestet smycka?

Ja, rödgröna laget mycket tänker,

på innehållsdeklarationen,

nu när julefrid sig sänker,

i takt med opinionen.

Planteten tål inte evig tillväxt...

...konstaterar Christer Sanne i dagens SvD. Själv konstaterade jag det i Aftonbladet häromdagen.

Varför är det så omöjligt med mångfald...?

Jag har aldrig varit socialist, men jag anser att varje gott samhälle dels måste ha en god fördelningspolitik, dels se till att den offentliga sektorn balanserar den privata marknaden.

Då, och först då, kan vårt gemensamma samhälle bli robust och demokratiskt hållbart. Till glädje för både människor och företag.

Ska vi lyckas upprätthålla en gemensam sektor så är jag övertygad om att det krävs på mer sätt än genom beskattning. Skola, omsorg och sjukvård kostar.

Då krävs att såväl kommuner som landsting ges större möjligheter att själva, eller som delägare, driva vinstgivande affärsverksamhet. Vinsterna kan medverka till finansiering av en bättre skola, en bättre omsorg och en bättre sjukvård.

Det är svårt att se några andra möjligheter i en tid när globaliseringen försvårar nationella beslut om höjda skatter.

Och vad är det för fel att en del företags vinster hamnar direkt i den offentliga ekonomin istället för i fickorna på andra ägare?

Vad är det för fel med ett myller och mångfald då det gäller ägande? Privat ägande, kooperativt ägande, arbetarägda och offentligt ägda... Ensidighet är lika dåligt när det gäller ägandeformer som det är i en biotop.

En balanserad och robust ekonomi kräver mer än enbart privata vinstsyftande företag.

Det handlar inte om socialism - för i så fall vore USA socialistiskt. Åtskilliga kommuner i USA stärker nämligen sin ekonomi genom att bedriva vinstgivande företagande - eller gå in som delägare i befintliga företag för att få del av vinsten. Varför är denna debatt så omöjlig i ett land som Sverige?

I övrigt bör norrmännen vara lyckliga över att Mats Odell är svensk. Annars hade oljeindustrin varit utsåld för långe sedan...

Mynttorget kl 18.00 ikväll

Idag är det demonstration mot att vi skall skicka ännu fler soldater till Afghanistan för att de där skall verka under Natobefäl.

Under uppropet Ta hem de svenska trupperna - öka den civila hjälpinsatsen sker demonstrationen på Mynttorget i Stockholm, kl 18.00. Arr: Nätverket mot krig.

Jag har ältat den här frågan på bloggen åtskilliga gånger, besviken på hur de flesta av riksdagens partier hanterat frågan. Och utifrån visionen att svenskt internationellt engagemang enbart skall vara civilt, att de resurser vi har skall användas där de gör mest nytta - världen lider inte brist på soldater och vapen, men väl på läkare och mediciner.

Ett skäl så gott som något för ett land som Sverige att tänka om, ett skäl så gott som något för partier som gått vilse att tänka om.

PS!
Debatt om konsumtion i Studio Ett - är evigt ökande konsumtion möjlig? Lyssna här!

Konsumera, för Guds skull, konsumera annars går det åt h-e...

Bankerna erbjuder höjd kredit, Fredrik Reinfeldt uppmanar oss att konsumera som vanligt och Mona Sahlin vill ge oss extra barnbidrag inför julen.

I deras aftonbön lär de be om ett under: Snälla Gud, låta alla kylskåp gå sönder så folk tvingas köpa nya...

På Aftonbladets debattsida finns fortsättningen...

På plats med Fredrik Reinfeldt och höga klackar...

Sitter på tåg. Två unga personer går runt med en enkät. De går i högstadiet och skall göra enkäten för ett skolarbete.

De har en enda, lätt fnissande, fråga: "Finns det något hos en kvinna som gör att du inte skulle kunna leva med henne."

Jag hörde mig själv svara: "Om hon går omkring i högklackade skor."

Lite snopen blev jag när jag hörde vad jag sa... Men högklackade skor är för mig symbolen för inskränkthet. I gamla Kina snörde man fötterna för att de skulle bli omöjliga att springa med, mannen skulle ha kontroll över henne, ett tecken på underdånighet. Höga klackar är bara fortsättning på de snörda fötterna.

Och hur är man funtad om man vill leva med en underdånig halvt slavliknande människa?

I övrigt: har ni hört det nya modebegreppet: "På plats", i bemärkelsen att något är på plats.

Det var Fredrik Reinfeldt som envetet började använda begreppet när han blev statsminister. Sedan dess har vi hört journalister älta att saker och ting är, eller inte är, på plats. Statsråden strör begreppet kring sig - i gårdagens Rakt på med KGB så använde Maud Olofsson begreppetminst fyra gånger, Gunde Svan och KGB en gång var. Programmet var 28 minuter långt. ..

KGB var för övrigt berättigat irriterad på Maud Olofsson, som har fört politikers förmåga att inte svara på frågor till nya dimensioner.

Man brukar säga Plats till hunden. Är den"väluppfostrad" så är den snart på plats. Medlemmar i olika partier finner sig också i att vara på plats, iförda höga klackar så de inte förmår lämna sin ledare...

Visst är det väl konstigt att så många av de gamla moderaterna är kvar i ett parti som nu säger helt andra saker än för några år sedan? Mest konstigt är väl att så många centerpartister ändrar uppfattning i en rad frågor bara för att Maud Olofsson gjort det. Det måste vara rekord i på-platsande och högklackad oförmåga att vandra fritt.

Och sänkt arbetstid då?

Bland Volvos anställda förs det samtal om hur det kan komma sig att den självklara lösningen är att sparka folk. Detta enligt två telefonsamtal från kvinnor som jobbar på "golvet".

När man istället skulle kunna minska arbetstiden så att fler kunde ha kvar jobbet, om man nu kommer fram till att man skall ställa om produktionen till något rimligare än törstiga bilar.

Frågan är berättigad. För i själva verket borde den lågkonjunktur vi nu går in i medföra att mentala fönster öppnas för tänkande utanför den godkända åsiktsburen. Istället för att gå rakt in i den fälla som gillrats, med löften om att allt blir som förr om några år.

Det vore socialt anständigt att nu sänka arbetstiden - särskilt när man på det sättet kan minska utgifterna för arbetslösa och därmed kan frigöra förväntade utgifter för arbetslösheten.

Dessa frigjorda pengar skulle kunna användas till att finansiera en viss "övergångsskattesänkning" för dem som går med på att minska arbetstiden med minst 20 procent. Inte så att man därmed skulle få lika mycket i plånboken som när man jobbade sina 40 timmar, men som ett stimulansbidrag, som tack för sin solidariska handling. En handling som är bra för alla: de som slipper bli arbetslösa och de som får kortare arbetstid - och därmed får mer tid till barn, socialt umgänge och informella insatser i samhället. Och som dessutom ökar möjligheterna att man orkar arbeta lite längre än till nuvarande pensionsålder om man det vill.

Reformen passar dessutom bra nu när det inte är någon större inflation, när mat etc snarare tenderar att bli billigare.

Att se över arbetstidslagen vore mer än rimligt. Idag stipulera ju att 40-timmars arbetsvecka är att se som normalarbetstid. Så har det varit i snart 50 år. Som om detta vore en naturlag, fri från varje rätt till ifrågasättande.

Lagen bör förändras så att normalarbetstiden blir 35 timmar. Att det sedan kommer finnas de som arbetar mycket mer, och de som väljer deltid, är lika självklart som det idag. En sådan reform skulle vara en nödvändig signal om en kursändring. En reform som inte innebär mer tvång än idag, vilket ju annars brukar vara ett retoriskt "missförstånd" i debatten.

Reformen skulle dessutom öppna upp för - men inte framtvinga - en samhällsomdaning där mer fri tid, kultur och icke-materiella värden ställdes mot ökad varukonsumtion. Bra för klimatet, bra för de människor och den natur som idag stressas.

Ett sätt att långsiktigt varva ner, växla ner och glida in i nästa steg på samhällsutvecklingen: där den uppnådda tillväxten nu tas tillvara genom mer fri tid, mer kultur och ökad tid för icke-materiella värden.

Det är mer än konstigt att det inte finns något enda parti i Sveriges riksdags som tar chansen och driver opinion för denna utveckling. Svensk politik blir bara fattigare och fattigare, rädslan att gå utanför givna normer tycks vara förlamade.

En Roos för mycket för Ohly?

Vad skall Lars Ohly göra nu? Som gammal djurgårdare är det ju inte så kul att kapitalisten och spelmonopolets utmanare Douglas Roos, från Ladbrokes, tar över Djurgårdens riskkapitalbolag... Roos gillar inte anrika Stadion heller, trots att det är Östermalms stolthet.

Idag konstaterar Jan Majlard i Svenskan att "Dif gamblar med sin trovärdighet när man lutar sig mot en man som enligt egen utsago lika gärna skulle kunna sälja regummerade däck i Motala". Förrresten vill ju Lars-Åke Lagrell att grabbar som Roos skall kunna bli majoritetsägare i fotbollsklubbar. Vilket får Majlard att påpeka att då "öppnar dörren på vid gavel för fotbollens nya frälse: kapitalisterna" och att "kapitalister i bolagsskrud ställs mot föreningsmänniskor...".

Elitfotboll - om man nu kan kalla svensk fotboll för elit sedan Kim Källström lämnat landet - har kanske inte så mycket med idrott att göra längre, det är underhållning där spelare köps pch säljs som vilka pinaler som helst. Pinalerna saknar dessutom integritet för de kan göra reklam för vad som helst bara det är bra med pröjs.

Själv är jag född som djurgårdare. Uppfödd med Leif "Chappe" Ericsson och Knivsta, hade hans nummer 11 på ryggen på min djurgårdströja. Man sa att jag var lika knubbig, envis och enveten som han. Fotbollen var för all del inte bättre då, men det var kul när spelare hade klubbkänsla. Ja, inte mer än att AIK:aren Leffe Sköld förstod att det var i djurgården han hörde hemma - det är han som finns på bilden vid sidan av Chappe, men det var ju bara ett misstag att han hamnade i Solnklubben ett tag.

Visst är det lustigt....

... att det var en borgerlig regering som levererade den första finansministern med hästsvans och ring i örat

... att det var en borgerlig regering som var den första som levererade en minister som var öppet homosexuell

... att det var en borgerlig regering som var den första som levererade en icke-vit minister

Vad säger detta om socialdemokraterna?

Visst är det märkligt...

... att de prylar som är hållbara hotar den ekonomiska tillväxten

... att man hoppas få igång den globala ekonomin genom att amerikanska föräldrar skall begrava sina ungar av kinesiska plastleksaker som så snabbt som möjligt bör hamn på soptippen så det blir sug efter nya

... att det vore bra för ekonomin om våra teveapparater, våra kylskåp och våra sängar - som av ett under - plötsligt havererade så vi måste köpa nya. Om detta beds i såväl borgerliga som socialistiska kyrkor dessa dagar...

... att det finns många religioner som alla tror sig vara den rätta:


Gud Lucia!

Tvåpartisystem ger två nyanser av grått

För er som är lagom trötta på politik rekommenderas följande politiska inlägg från Monty Python i debatten om fildelning...

För er som funderar på risken av tvåpartisystem kanske dagens SVT-Opinion kan vara något, där skriver jag bland annat:

När de tre partierna i oppositionen nu beslutat att bilda en gemensam konstellation så har vi fått något som alltmer liknar ett tvåpartisystem.

Kring de två stora kropparna - socialdemokraterna och moderaterna - svävar mindre partiklar vars inflytande över annat än detaljer kommer att vara minimalt.

Den världsbild, och de problemformuleringar, som ligger utanför det som accepteras av de två stora partierna riskerar att försvinna från den politiska debatten. Nu gäller det att hålla ihop inom varje block. Att sticka ut så att blocket kan tappa marginalväljare blir en dödssynd.

Det vi ser blir således två nyanser av grått. Den politiska debatten blir fattigare. Opinionsbildning för det som ligger utanför det redan etablerade tankemönstret försvinner.

Än mer kommer valrörelsen att beskrivas som en boxningsmatch där den ena har en blå tröja, den andre en röd med gröna prickar. Men den ring man slåss i är grå. Alldeles jävligt grå.

Läs resten här.

Två poler på samma utvecklingsväg - två filer på samma motorväg

Politiken och samhällsdebatten har blivit fattigare, inte minst av att vi går in i ett tvåpartisystem, med två allt mer cementerade block.

Dessa är poler på samma utvecklingsväg, eller om man så vill filer på samma motorväg. De eftersträvar ständigt ökad konsumtion och jagar ständigt ökad ekonomisk och materiell tillväxt.

Detta gör att det, förr eller senare, kommer att bildas ett nytt parti som står för en rimligare värdegrund.

Åtskilliga äldre tänkare - liberaler, konservativa och socialister - var överens om att när vi nått ett samhälle med god materiell välfärd skulle det bli annat som växte: den fria tiden, kulturen och icke-materiella värden.

Detta är något av innehållet i en debattartikel i SvD. Några av de punkter jag vidare tar upp är:

• Politiken har snävats in, den måste hålla sig inom en tankarnas och idéernas godkända bur. Det vill säga fortsatt hets för att öka konsumtionen och stressa fram ekonomisk tillväxt.

• Det finns något tragiskt i denna , något värderingsmässigt fattigt och djupt oroande.

• Detta gör politiken fattigare. Och kommer, förr eller senare, att föda ett nytt parti med rimligare värdegrund. Men en annan vision än ständigt ökande konsumtion och ständig ekonomisk tillväxt som stressar människa och natur.

Här finns några av de övriga inläggen i detta ämne:

• Om att forma en ny vision.
• Om den rastlösa välfärdsmänniskan.
  
• Om vad som är mest kris.
• Om barn som tillväxtregulator.
• Om ifrågasatt tillväxtmani.
• Om ansvaret att skapa opinion.
• Om att vara duktig idiot i det ekonomiska hjulet.
• Om det irrationella av att ha kvar 40 timmars arbetsvecka.
• Om att konsumera ihjäl jordklotet.
• Om annat sätt att beskatta.
• Om att räkna rätt.
• Om livet som uppstod i Ockelbo.
  
• Om att tro på något större än veckans extraerbjudande.
• Om det två polerna på samma utvecklingsväg.

En repris till för dig som inte förstått hur politiker vill rädda oss ur lågkonjunkturen...

Vision 2020 - eller fortsätta som tidigare?

Hur bör vi konsumera för att klara klimatet? Frågan ställdes till professorn i fysisk resursteori Johan Holmberg under förra veckans klimatforum.

Holmberg svarade att vi borde växla ner genom att minska köpkraften till förmån för bland annat mer fri tid och kultur samt mer pengar till offentlig sektor för att öka kvaliteten i skolan och vården. Det vill säga bygga våra liv på en annan värdegrund än ständig materiell tillväxt.

Lustigt nog samstämmer Johan Holmbergs analys med hur gamla liberaler, socialister och konservativa tänkare också tänkte sig framtiden: när vi nått en god materiell välfärd skall vi växla över till mer fri tid, mer kultur och annat icke-materiellt.

Men vad har de två blocken för vision?

Har man planer på att sänka arbetstiden för att skapa mer fri tid - eller planerar man för mer lönearbete som skall ge oss möjlighet att konsumera mer?

Har man planer på att bygga om skolorna till kreativa och estetiska kultur- och utbildningscentra - eller vill man att skolorna skall fostra duktiga kuggar till det ekonomiska hjulet?

Har man planer på att utnyttja allt det goda som den ekonomiska och materiella tillväxten gett - eller vill man snöra oss än mer vid jakten på evig tillväxt?

I just detta finns kärnfrågorna för framtiden. Men de ryms inte i de två blocken, i de två nyanser av grått som nu allt tydligare framträder.

Jag ifrågasätter inte att det finns många människor som gillar den världsbild och de system vi lever i. Jag vill inte förbjuda människor att leva så, eller kämpa för bevarande av den nuvarande samhällsmodellen. Men politiken är fattig när andra utvecklingsvägar inte ens finns med i den politiska debatten längre.

En vision, som jag skulle vilja se, för 2020 är att vi tagit stora steg mot en annan utvecklingsmodell: där fri tid, kultur och ekologiskt hållbara icke-materiella värden har vuxit på bekostnad av konsumtionsstress, materialism och ständig jakt på tillväxt.

Vilken vision har de två blocken?


Bilden föreställer Manfred Max Neffs behovspyramid. Johan Holmberg redovisade under klimatforum en undersökning om upplevd lycka. Det som gav mest lycka var förknippat med mycket lite växthusgaser och materiella ting, krävde mycket liten insats av energi.

Största upplevda lycka upplevda man vid följande: sex, umgås, avkoppling, bön/meditation, äta, motionera. Därefter kom att laga mat, umgås med barnen, hushållsarbeta och hålla på med data/internet/epost. Medan pendla och arbeta gav minst lycka.

Ändå lägger vi ner allt mer tid på det sistnämnda, trots att vi redan är rikare än någonsin - i syfte att hela tiden producera och konsumera allt mer. Vi lever i en stressekonomi som medför att vi, trots att vi har större möjligheter än någonsin, inte tillåts prioritera våra grundläggande behov och därmed tappar möjlighet till livskvalitet till förmån för konsumtionsjakt.

Någonting har gått snett. Mer, större och snabbare kan rimligen inte vara den enda givna vägen.

White album och klämkäcke Paul McCartney

Det är 40 år sedan Beatles gav ut det som kom att kallas White Album. En salig musikalisk blandfärs. Bra kryddor, det enda som smakade taskigt var när Yoko Ono lade sig i receptet.

Den klämkäcke låtskrivaren Paul McCartney firade detta 40-års jubileum med att ge ut Electric Arguments. Det är ju kul, men den hamnar inte som julklapp till familjens musikskapare.

Huruvida Electric Arguments är ett spännande experiment eller ett totalt kaos, kan man fundera över. Känns som om smittan från Yoko Ono tagit över... Man får väl hoppas att plattan fungerat som god terapi för den älskvärde sir George.

Jag har fått ett ilsket mejl från en som undrar varför jag skrivit en roman om Elvis och rockmusikens historia - Gud älskar att färdas i en rosa Cadillac - utan att nudda vid Beatles. Men det gjorde jag visst det. Bland annat om beatlarnas möte med Elvis:

Förresten: Om du skriver till provoka@telia.com och anger "bloggläsare" så får du köpa boken till jul för 100 kr inkl porto, normalpris 149 plus porto. Skriv om du vill ha den signerad och till vem den skall vara.

Så till utdraget, det är Elvis som berättar, mötet ägde rum kvällen den 27 augusti 1965:

Vi träffades vid något tillfälle, Beatles och jag. Bjöd in dem när de var i Los Angeles i mitten på sextiotalet. De hade spelat i Hollywood Bowl och vår träff skulle vara topphemlig. Men Översten hade förstås sett potentialen så han och Brian Epstein, beatlarnas manager, hade läckt till polisen som beordrade ut stora säkerhetspådraget.

Jag hade klätt mig i en bolero med hög krage. Beatles satt vid mina fötter – John och Paul på vänster sida och George och den där så kallade trummisen på höger. De var jäkligt stora, toppade listorna och allt det där. Jag toppade inga listor längre, kritikerna sågade filmerna och var ironiska. Beatles var rebellerna och jag var en töntförklarad blekfet föredetting. Lik förbannat satt de vid mina fötter och glodde på mig.

”Ska ni bara sitta och glo på mig går jag lika gärna och lägger mig”, sa jag. ”Nä”, sa de och fortsatte att glo.

Sedan snackade vi lite om hur det var i branschen, hur våra karriärer byggts upp och sådär. Vi lirade lite gitarr, John och Paul och jag, medan den så kallade trummisen försvann in i spelrummet för att spela biljard med mina grabbar.

Den så kallade trummisen verkade vara en jäkla kuf.

”Vad tycker du om Stones?” sa Paul med något vädjande i rösten. ”Jagger ser ut som en LSD-hottad kyckling på scenen”, sa jag. ”Är det LSD på gång?” ropade George yrvaket, tittade sig omkring och stack ut till poolen och drog en joint medan han surrade om hinduismen. Men John var en rolig jävel som gillade Monty Python och vi körde några av de bästa sketcherna innan han snöade in i något flummigt snack om avantgardistisk konst som jag redan då kunde se skulle sluta i den där förbannade japanskan.

Paul tjatade om att vi skulle skaffa brudar. Men först gick vi ner och kollade på min senaste Cadillac. Jag tror John förstod den. George verkade vara på fel sida om en joint och såg inte skönheten i lacken. Den så kallade trummisen trodde att det var en Rolls när han stack in snoken i baksätet och glodde på färgteven.

Så snackade vi lite om Bill. Sedan han lämnat mig hade han bildat ett nytt band som haft en tio-i-topp-notering med en instrumentallåt som hette Smokie. Bandet hade hängt med Beatles på deras första Amerikaturné sensommaren sextiofyra.

”Jag fattade inte att det var han förrän nån sa det i samband med att vi läste ditt lyckönskningstelegram inför premiären”, sa John. ”Hur mådde han”, frågade jag. ”Han verkade trött”, sa John. ”Trött?” sa jag och såg nog ganska tvivlande ut. ”Bill var aldrig trött.”

Tja, det var så det gick till när vi möttes. Det stora kungamötet.

Bob Dylan var av annan sort. Vi stötte på varandra en gång i slutet på sextiotalet... (där får jag avbryta, annars blir förlaget ledset...)

Mer vapen, fler soldater - när ska någon tänka om?

Ska Sverige satsa mer militära resurser i Afghanistan?

Eller ska man dra sig därifrån och omrikta sitt engagemang till civila insatser där sjukvård står i centrum? Regeringens proposition vill öka de militära insatserna.

Det där med att omrikta till enbart sjukvård och andra civila insatser vad gäller internationella insatser är inget för dagens riksdagspartier, men vem säger att det inte bildas något nytt när tiden är mogen för en synvända?

Tror det skulle vinna visst gehör med en sådan vision. Argumentet är ju rationellt: Världen lider inte brist på soldater och vapen, däremot på läkare, sjuksköterskor, vaccin och mediciner.

Frågan om Afghanistan blir i alla fall den första praktiska stötestenen för Trekanten, det nya block som s, v och mp beslöt att formalisera igår.

Barack Obama, och hans utrikesminister Hillary Clinton, är överens om att styra över soldater och vapen från Irak till Afghanistan, toppat med uttalanden om "lösa problem" i Pakistan. Man vill se fler soldater och mer vapen också från Europa. Risken att det blir ett långvarigt krig är väl dokumenterat, risken att det sker en vietnamisering är uppenbar.

Samtidigt är det värt att notera att svensk trupp nu leds av Natobefäl, steg för steg har antalet soldater ökat samtidigt som Sverige knyts allt närmare Nato. Det sistnämna kan man ha olika uppfattningar om, men alla borde vara överens om att det inte bör ske smygvägen.

Vänstern vill ta hem de svenska soldaterna, socialdemokraterna stöder regeringens förslag på ökad svensk militär närvaro, miljöpartiet tycker det räcker med de soldater man nu har men partiets ledamot i Försvarsberedningen tycks ha en annan uppfattning. (Visserligen har hävdats av Per Gahrton att mp tagit beslut om att dra tillbaka svensk trupp, men det stämmer tydligen inte).

Advent i reaktorn

Adventskalender, värd att besöka, från SvD:s vetenskapssidor.

För övrigt trodde jag att gårdagens blogg, och krönikan den vilade på, skulle leda till massor av ilskna reaktioner. Men det blev tvärtom: Aldrig har mejlboxen fyllt så snabbt med kommentarer där man håller med... Annars brukar frågor om religion och livsfrågor ligga i topp när det gäller glada resp upprörda tillrop.

Det sägs nu, i högtravande tonläge, att bilindustrin är högteknolog... Är stenkakor också det?

Finanskris. Lågkonjunktur. Kris för bilindustrin. Och nu skall jag bli oförskämd… Och några av er, kära läsare, kommer att bli upprörda.

Jag tror nämligen inte att svensk bilindustri har en framtid. Om man nu kan tala om svensk bilindustri när man talar om Volvo och Saab. Ägandet är ju utflyttat.

Jag tror att det bara är att bita i det sura äpplet och inse att de hånflin som bilindustrins företrädare visat upp, så fort man talat om klimatfrågan, nu skall betalas.

Klimatfrågan är nämligen inte ny. Redan på 80-talet var det många av oss som talade om den kommande klimatkrisen och vad den skulle medföra. Det var bara att läsa forskarrapporterna, öppna ögonen och dra slutsatser.

De välbetalda omvärldsanalytiker som svensk, och i ännu högre omfattning amerikansk, bilindustri omgett sig med har varit mer inriktade på ekonomiska teorier än på ekologiska realiteter. Kostnaden blir oerhörd.

Det sägs nu, i högtravande tonläge, att bilindustrin är högteknologi. Det är emellertid en sanning med viss modifikation. Vi lever kvar med förbränningsmotorn och ett uselt utnyttjande av insatt energi. Det är som om skivindustrin hade hållit fast vid stenkakorna, datorerna befunnit sig på 80-talsnivå och... Fortsättning i BT.

För övrigt ...
... är det minst sagt märkligt att regeringen, i sitt "superpaket", inte styr mer pengar till kommunerna. Ett antal miljarder i direkt riktade pengar för att utveckla trista skolor till vackra, estetiska och kreativa utbildnings- och kulturcentrum skulle jag vilja se. Det, och just det, är något av det viktigaste vi skulle kunna göra.

Men SvD:s ledarsida ojar sig över att det är för lite pengar som kommer att omsättas direkt i nya jobb och nya företag. De ser inte människan som biologisk, social och kulturell varelse i första hand, utan som ekonomisk. Just i detta synsätt måste vi tänka om: utbildning och kultur för att växa som människor borde vara nästa steg på utvecklingen.

Greenhouse Development Rights

Greenhouse Development Rights (GDR) är en modell för att komma tillrätta med ansvarsfördelningen när det gäller åtgärder för att minska utsäppen av växthusgaser.

GDR utgår från att alla länder har ett ansvar för de utsläpp man gjort efter 1990 då det fanns klara vetenskapliga belägg för att utsläpp av koldioxid och andra växthusgaser skapade en klimatförändring.

De ekonomiska ansvaret för att minska utsläppen skall enligt modellen delas, men bara av den del av befolkningen som har rimlig möjlighet att bidra, t.ex. de som tjänar över 20 dollar per dag. Därmed får länder som Kina och Indien också ta ansvar, men endast i proportion till den rika delen av befolkningen.



Det stora ansvaret ligger hos USA och EU-länderna medan de allra fattigaste länderna anses sakna förmåga att bidra. Miljöpartiet har ställt sig bakom idén. Det hedrar dem.

Är det Bahnhof som administerar helvetet?

Jag har bytt nätleverantör, eller rättare sagt den gamla har sålt sina kunder till Bahnhof. Övergången var ett elände. Det funkade inte, det som lovats hände inte, satt i telefonkö och kom efter oändlig tid fram: men första dagens IT-support utgjordes mest av tekniskt och intellektuellt kaos.

Jag förstod då att det är Bahnhof som sköter administrationen i Helvetet. Hur som: det slutade i att Bahnhof skulle återkomma inom 24 timmar. Vilket man inte gjorde. När jag fick tag på dem nästa dag så gav man helt nya besked, och se det funkade.

För övrigt skulle Bahnhof ha skickat faktura där det fanns lösenord, men det brevet har inte kommit fram. Använder man CityMail så lär det ligga i någon brevlåda i grannbyn.

Teknik har sina sidor. Ibland är det avsändaren som är förvirrad och nördig. Sällan är de så pedagogiska och tekniskt fulländade som denna:

Karl XII, August Strindberg och nätverket Fria nationalister

Jag undrar hur Nätverket Fria Nationalister ser på August Strindberg. En del av den svenska historia som man säger sig värna är han ju...

Den 30 november. Nätverket Fria nationalister, som anser sig vilja ”säkra existensen för vårt folk och en framtid för våra svenska barn”, marscherade till Karl den XII:s ära och kravaller blev det.

145 personer omhändertogs. 150 poliser deltog i insatsen. Till detta kommer skadegörelse och lindrigare personskador, meddelas. Vilket sätter igång debatt om yttrandefriheten. Får man verkligen lov att uttrycka vad som helst? frågar Ann Heberlein i Sydsvenskan.

Nu vet jag inte vad nationalisterna anser om August Strindberg, tillhör han det svenska i tillräckligt hög grad? Eller var han också en förrädare mot fosterlandet och hotade "vårt folk och en framtid för våra svenska barn"?

Hur som helst var August fly förbannad på just Karl XII. Det var det som var upprinnelsen till det som skulle gå under namnet Strindbergsfejden. Strindberg hävdade (1910) att Karl XII var "härsklysten till sjuklighet" och "kamplysten till galenskap". Vilket fick konservativa och nationalister att flyga i taket, vilket i sin tur föranledde August att såga delar av den nationalistiska eliten med fotknölarna. Verner von Heidenstam och Sven Hedin var bara några i högen.

John Landquist, filosof och litteraturkritiker, som nyss fått förmånen att gifta sig med Elin Wägner, gav sig in i striden på Strindbergs sida. Jag kan tänka mig att det vid köksbordet hemma hos de nygifta pågick en hel del diskussioner i detta ämne. En märklig man var han.

Var Elin Wägner stod är inte så svårt att förstå, hon kom visserligen att skriva en hel del om hembygd men aldrig utifrån nationalistiskt perspektiv, utan alltid utifrån ett internationalistiskt och allmänmänskligt perspektiv. Och nazister var hon en av de första att ta avstånd från. Liksom från kommunismen. De där lärorna som förminskade individen. Så här uttryckte hon det:

”De vet inget om följderna av att kränka den mänskliga värdigheten genom att behandla individerna som nollor, vilka får sitt värde först genom ledarsiffran…”.

PS!
K.G.Bergström hade igår besök av Lars Ohly och Peter Eriksson.

De hade, trots avståndstagande kroppsspråk från en deltagare, närmat sig varandra. Vinnare var dock KGB som fått de två att låta sig intervjuas på en gång, om än inte sittande i samma soffa, så åtminstone i samma studio.

Lars Ohly visade god vilja, gav miljöpartiet beröm för en del ståndpunkter, resonerade ödmjukt och sakligt om omtänkande i flera frågor. Mona Sahlin satt säkert på nålar, men kunde andas ut, om än inte dra en suck av lättnad...

Mina kommentarer i programmet gick bland annat ut på att blockpolitiken driver fram ett tvåpartisystem och att politiken blir fattigare när alla åsikter som ligger utanför socialdemokraters och moderaternas världsbild står försvinner från dagordningen. Hela programmet här.