fredag 4 januari 2008

Politik som teater, del 2: Om vikten av att veta när teatern skall vara över...

I början av min tid som politiker var jag avundsjuk på Bengt Westerberg. Inte för politiken, utan för att han kunde lysa upp så fort en tevekamera riktades mot honom.

Jag glömmer aldrig hur han under en debatt i Kvällsöppet såg trött, glåmig och uttråkad ut – men genom någon magik så lyckades han koppla på den engagerade glansen i ögonen så fort kameran riktades mot honom. Gudarna vet hur han lyckades känna av kameran. Men det var alltid likadant.

Detta och en del annat - bland annat Olof Palme och president Lyndon B. Johnson, handlar del två av miniserien Politik som teater i BT, som du hittar här.
Jag var minst lika trött som Westerberg, men vågade aldrig slappna av för en sekund av rädsla för att kameran skulle registrera hur trött jag var. Såväl rent fysiskt – man blir fruktansvärt trött i en valrörelse! – som på Siwert Öholm. Eller vem det nu var som ville att vi skulle vara arga på varandra. Siwert ville alltid det. Det skulle ju bli bra teve, bra teater, gunås.
När teve blev en del av politikens vardag så blev också närbilden av ett ansikte, rakt in i vardagsrummet, något att ta hänsyn till. Idag måste man räkna med att allt förstoras till 42 tum, så varenda näshår och rödporig finne kan krypa in över räkfrossan i vardagsrummen… Det är lika obehagligt som stressigt!
Med teve har den intellektuellt uppbyggda politiska argumentationen till stor del ersatts av det snabba välsminkade leendet, den snärtiga ordvändningen och den väl repeterade spontana repliken. Det krävs skådespelartalang för detta. Det innebär förstås inte att det måste saknas allvarligt menat, och väl analyserat budskap, bakom teatermasken. Självfallet inte. Shakespeare blir ju inte sämre för att skådisen är bra.
Den snabba tevedramaturgin har medfört att gammalt klassisk teaterkonst återupplivats: coup de théãtre eller ”effektscen”. Att skapa en spektakulär scen kan överrumpla och överraska. Det kan vara oerhört vinnande. När Olof Palme under en teveutfrågning om de påstådda ubåtskränkningarna1983 i SVT:s Magasinet, plötsligt, till Annika Hagströms förvåning, halade upp ett hemligstämplat brev gav det effekt. Man trodde förstås att det verkligen fanns ett svar i brevet. Något svar fanns inte alls, men vem upptäckte det?
När jag plötsligt lyfte upp ett akvarium, med giftalger, i en tevedebatt och utifrån detta pratade om sambandet mellan ekonomi och ekologi var den avsedda effekten att skapa dramatik i en direktsändning, få människor att uppmärksamma att något ovanligt hände. Det lyckades.Det var det som skrevs om nästa dag. När Per Unckel, under en tevedebatt inför folkomröstningen om kärnkraft, lutar sig framåt och tittar rakt in i kameran och med sorgset upprörd röst berättar att det står ett litet barn framför teverutan därhemma och säger ”pappa, pappa, varför vill dom ha kol”, då är det stor teaterkonst.
Den här tekniken, att göra något överraskande, är dåligt utnyttjad av svenska politiker. I riksdagens talarstol används det nästan aldrig, trots att teve numera sänder. Själv plockade jag gärna fram provrör med bromerade flamskyddsmedel, överlämnade elaka gåvor till motståndare och en del annat som piggade upp. Ofta gav det effekt. Ungefär som en häftigt redigerad ledarsida kan förstärka det budskap ledarskribenten vill ha fram.
Men man får ju se upp förstås. Så det inte går som för Lyndon Johnson, ni vet den stackars president som tog över Vietnamkriget efter John Kennedy. Johnson kom från Texas, var en riktig sydstatare som hade en egen ranch. Självfallet ville han framstå som en ”riktig karl” som jobbade på farmen trots sitt höga ämbete.
Vad göra? Jo, kasta upp hö på skullen kunde ge en perfekt image, så det gjorde han gärna, så där spontant, när journalister kom. Men en gång dröjde sig en journalist kvar längre än som var avsett. Då hörde han hur medarbetaren på skullen ropade ner till Lyndon:
– Ska jag kasta ner skiten igen, så du har till nästa gäng?
Tyvärr för Lyndon var det några journalister kvar…(Texten har varit införd i BT, som krönika den 4 jan 2007).

3 kommentarer:

Anonym sa...

Hallå, där Birger Schlaug! Upptäcker att du lagt in hela texten till krönikan när vi gått in i ett nytt dygn. Då föll kommentarerna bort, och det skall du inte komma undan: Därför, ett stort tack för din medverkan i Nyhetspanelen, du är överraskande rolig och spetsfundig och ni tre tillhör det bästa i teverutan. Tack till dig och Ursula Berge och den galn högerytgern Thomas!
Sid

Anonym sa...

Hej Birger, försökte lägga in ett tack till dig och BT för din lilla serie i densamma. Dagens avsnitt om bland annat Ohly var också mycket roligt och läsvärt! Tack till dig och till BT!
BT-läsare

Kerstin sa...

Jodå, vi har sett folks pormaskar och hängskinn i TV-rutan. De visas ju med riktigt vällust av TV-mixarna, utom när det gäller TV:s egna, som aldrig förstoras mer i rutan än till högst naturlig storlek.

Det kallar jag ojuste!