onsdag 31 oktober 2007

Och löven virvlar...


Löven virvlar bort:

lysande guld i vinden

som värdepapper.

Haiku lånad härifrån. Bild lånat härifrån.


Inspirerad av detta ger jag mig på en hyllning till en favorit som går från klarhet till klarhet.

KGB lyser
rakt på i flimrad ruta
sorry, Adaktus.

Om KGB går från klarhet till klarhet så har Reinfeldts högra hand, Ulrica Schenström, tydligen gått från klar till klar. Det sägs att det är olämpligt att vara "glad i hatten" och "på kanelen" om man har ansvar för krisberedskapen. Och det är sant.

Men det är faktiskt lika sant att det är våldsamt oproffesionellt av både politiker och politisk tjänsteman att dricka sig glad i hatten tillsammans med en journalist. Journalisten däremot kan lugnt hävda sin professionalims; det gäller ju att få offret att tala för mycket. Vilket Cecilia Garme också konstaterar i DN idag. Ingen helt ovanlig strategi. Riksdagsjournalisternas julfest, dit partiledare och andra politiska högdjur bjöds in, bestod på min tid understundom av våldsamt spetsad glögg. Tänkte ibland "Herregud, det räcker väl att Alf känner doften...".


tisdag 30 oktober 2007

Pentagon låter meddela...

Så här mycket drivmedel har per dag, i genomsnitt, varje amerikansk soldat dragit:
  • Andra världskriget: 5 liter, vilket motsvarar drygt 11 kg koldioxid
  • Gulfkriget: 18 liter, vilket motsvarar drygt 40 kg koldioxid
  • Irakkriget (2007): 65 liter, vilket motsvarar drygt 140 kg koldioxid

Kriget mot Irak har kostat USA mer än 3 gånger så mycket som det skulle kosta att ge ren förnybar energi till drygt 1,5 miljarder människor. När ska kriget mot terrorism ersättas av kriget mot klimatterror? Det svenska försvaret lär stå för ca 25 procent av svensk användning av flygbränsle.

måndag 29 oktober 2007

Fredrik Reinfeldt - din lösning för bättre kommuner finns i Norge!

I gårdagens Agenda funderade Fredrik Reinfeldt över hur man skall förbättra kommunernas roll som arbetsgivare, med målet att ge verksamheterna större självständighet. Tidigare hade han tagit upp temat i sitt avslutande stämmoanförande. Bra! Åk till Norge och kolla vad man gör där. Och ta Maud Olofsson med dig!

I Norge har centerledaren och kommunministern Åslaug Haga drivit kravet på Kvalitetskommuner. Målet är att få till tjänster med hög kvalitet, bra arbetsmiljö och ekonomisk effektivitet - genom demokratisering istället för privatisering. Man ger personalen större inflytande och ansvar i syfte att ta tillvara den potential till organisationsutveckling som fördjupad arbetsplatsdemokrati rymmer. Samtidigt ökar brukarinflytandet. De enda som förlorar makt är politiker och byråkrater. Den delaktiga demokratin ökar, den som svenska sossepampar av hävd tycks vara så rädd för.

Häromdagen tillkom 49 kommuner till projektet, som inledningsvis omfattade 29 stycken. Målet är att minst hälften av Norges kommuner före mandatperiodens slut ska vara med. Personalens kompetens utvecklas istället för att köpa in extern kompetens. De kommuner som väljer att bli Kvalitetskommuner förbinder sig därför att under den treåriga projekttiden avstå från konkurrensutsättning av kommunal verksamhet.

Utvärderingar genomförda av Norsk institutt for by- og regionforskning har konstaterat förbättrad arbetsmiljö, färre sjukskrivningar och nöjdare brukare. Vilket är exakt det som Reinfeldt är ute efter. Under sossestyre lär det inte gå att genomföra i Sverige, men under Reinfeldt kan det vara möjligt. Bara Maud Olofsson håller sig i skinnet, för henne är ju privatisering en principsak.

Dag-Henrik Sandbakken, statssekreterare i kommun- och regionministeriet, berättar att såväl ökat personalinflytande som utökad brukarmedverkan är centrala delar i den nu inledda storsatsningen på kvalitetskommuner. Han ser rentav dessa som inledningen på en ny nordisk modell - som varken är toppstyrd av offentliga byråkrater eller näringslivets managementkonsulter. Här kan man läsa mer.


söndag 28 oktober 2007

Därför är klimatfrågan så svår att lösa

Hotet är stort, men hoppet är större.

Det var en av de retoriska formuleringar jag använde under åren som politiker. Men när det gäller klimatdebatten så är situationen annorlunda. Hotet är stort, men hoppet om att vi skall lyckas vända inom rimlig tid är mycket, mycket litet. System, strukturer och normer ligger i vägen. Det är faktiskt dags att erkänna detta, istället för att låtsas som något annat.

Ny smart teknik är nödvändig - och den kommer så sakta. Men dess miljövinster äts upp av den livsstil vi har - och att allt fler vill leva med den livsstilen. Detta är ett dilemma - och dilemmat förstärks genom att det för kommuner, regioner, länder, unioner och individer ofta är lönsamt, och ibland kortsiktigt nödvändigt, att göra fel.

Det är vanligt att skribenter och debattörer hänvisar till hur vi lyckades klara hotet mot ozonskiktet. Men det var så enkelt: det handlade i stort sett om att byta ut ämne i kylar och frysar mot ett annat ämne som industrin redan hade tillgång till. Inga system, strukturer eller normer låg i vägen för en lösning. Ingen blev förlorare.

Men nu är situationen en helt annan. Över hela linjen, från det lokala till det globala.

I Vingåker, som är min närmaste centralort, kämpar politikerna framgångsrikt med att få en outletmarknad att växa. Redan finns en av Sveriges största Outlet för kläder. Målet är att få hit många fler så att kommunen kan växa genom att fler människor i Stockholmsområdet åker hit för att handla. Medlet att rädda kommunen är ökad biltrafik. En normalbil släpper på vägen från Stockholm till Vingåkers Outletområde ut 60-70 kg kg koldioxid. Ju mer utsläppen ökar, ju bättre för ekonomin i den lilla kommunen... De vinster vi gör på så kallade miljöbilar (i Vingåker finns hela 1,3% miljöbilar), äts upp av ökat resande för att shoppa.

I Sörmland, där Vingåker ligger, arbetar politikerna hårt för att flygplatsen Skavsta skall växa. Den uppfattas som en förutsättning för tillväxt i regionen. Målet är att få upp resandet till 3 miljoner resor de närmaste åren, det är mer än en fördubbling. Det är bra för länet. Ger tillväxt, fler jobb och bättre vinster. Men bidrar till ökning av flygets utsläpp av koldioxid. Teknikvinster äts upp av ökad flygtrafik.

I Sverige arbetar regeringen hårt för att få mer människor i arbete, som det heter. Målet är att minska det så kallade "utanförskapet". Som medel för detta kräver man att människor skall ta arbete allt längre bort från bostadsorten. Hur goda syften man än har med detta, så medför det längre arbetsresor, som i sin tur medför att miljövinsterna vi gör när fler bilar drar mindre drivmedel äts upp.

I EU har vi målsättningar att minska koldioxidutsläppen så att en EU-medborgare om ett tiotal år "bara" släpper ut drygt 3 gånger så mycket koldioxid som varje kines gör... Samtidigt som vi gör detta lägger vi tullar (66%!) på miljösmarta och extremt billiga lågenegilampor från Kina. Skälet till detta är att jobben i tyska Osram hotas om vi ersätter europeiska lampor med lågenergilampor från Kina... Vi tycker jobben är viktigare än klimatet - och sabbar glatt när Kina äntligen tagit ett rejält miljöbeslut.

Globalt talar vi alltmer om klimatfrågan, men i takt med pratet ökar vi, av andra skäl, handeln. Och därmed transporterna, över hela världen. Livsmedelskedjan gör reklam för "mat från hela världen". Den frihandel som kan vara bra för det fattiga landets ekonomi medför ökande utsläpp för transporter. Och inte ens IT-sektorn kommer undan, mycket talar för att den kan släppa ut lika mycket som hela flygsektorn. Att googla medför utsläpp... Några sökningar och man släpper troligen ut lika mycket koldioxid som när man brygger en kopp kaffe.

Shopping är idag en norm i växande delar av världen. Sverige ligger i tätklungan. Räknar vi in utsläppen som uppstår vid tillverkningen i andra länder av de varor vi i allt snabbare takt handlar så fördubblas våra utsläpp från 6 ton per person och år till uppemot 12 ton per person och år! Mertalet av de nya jobb som kommit fram i Sverige ligger faktiskt på varuhandel och transporter - det vill säga sådant som baseras på att utsläppen ökar. Kampen för fler jobb visar sig leda till ökade utsläpp. Dilemma.

Turistresandet ökar när vi får mer pengar över - idag gör vi männikor ca 5 miljarder turistresor, den siffran kommer snabbt att fördubblas. Den största ökningen sker med flyg. Varje person som reser, ofta av så goda skäl, från Sverige till Thailand medför utsläpp på 2,3 ton, vilket är mer än den genomsnittlige kinesen, som vi pekar finger åt, ger upphov till under ett helt år. Vi vill resa, tycker vi är värda det, vill se världen, träffa vänner i andra länder, äta på genuina små restauranter och bidra med pengar till deras verksamheter... Egentligen vill vi så väl, men bidrar till klimatförändringarna.

På marknaden är det inte lätt att vara ett gott företag. Den gode kapitalisten stryps lätt av Adam Smiths osynliga hand. Den som gör rätt blir ofta utkonkurrerad. Bra miljöteknik kostar, god arbetsmiljö kostar. Statliga strymedel för investeringar förbjuds av konkurrensskäl, handelsregler med ekologiska förtecken är handelshinder, miljörelaterade skatter strider ofta mot regelverk...

Det finns således dilemman. Över hela linjen.

Kommunen strävar, med gott syfte, efter att kunna växa genom fler resor till shoppingcenter.

Regionen vill, med gott syfte, få tillväxt via mer flyg.

Landet vill, med vad man upplever som gott syfte, få fler i arbete, EU vill, med gott syfte, skydda sina egna och världens människor vill, av goda rättviseskäl, leva som de redan rika gör.

Det parti, eller det block, som vågar föreslå förändringar i system, strukturer och normer (och då menar jag inte bara ökade investeringar i järnväg som om tio år kan ta en del av de ökande transporterna) riskerar att förlora väljare. I detta ligger också ett dilemma. Men det största dilemmat ligger i oss själva: vill vi verkligen förändra vårt sätt att leva? Vill vi inte resa allt längre bort och se världen? Vill vi inte, innerst inne, konsumera nya prylar? Vill vi inte, upphetsade av reklam, shoppa allt mer?

Det krävs två ben för att klara klimatfrågan: ny teknik och ny etik. Det förstnämnda borde inte vara något reellt problem, det är bara att styra investeringar och skatter - men det är ett politiskt problem. Det sistnämnda är mycket svårare - för det är lättare att tala om att ta ansvar, än att ta det. Jag vet, jag också.
Hotet är stort, och hoppat att i tid förändra så att vi slipper de värsta följderna av klimatförändringarna är små. Målkonflikerna är många. Det största hotet är att låtsas att de inte finns. Och det är politiker, näringsliv och fackföreningar mycket duktiga på. Hoppet finns. Men det krävs modiga politiker, modiga opinionsbildare. Ett annat hopp är att klimatforskarna har fel. Men det hoppet minskar dag för dag.

lördag 27 oktober 2007

Tröja utan slag skall krossa mp...

Så har då Reinfeldt i kampen för att lansera partiet som det "nya miljöpartiet" tagit på sig en grön tröja. Det ser liksom alldagligt ut, mjukt och fint. Återkopplar till miljöpartisternas gamla koftor... Aftonbladets Lena Melin menar att Reinfeldt är ute på ny stöldturné och försöker sno miljöfrågorna.

Som upplysning till Fredrik Reinfeldt kan jag upplysa om att jag aldrig hade gröna koftor, utan mest röda eller blåa. Det hade blivit för mycket med både plagg och färg som ideologisk symbol. Fredrik rekomenderas, enligt samma tvivalaktiga strategi, således att ha antingen gröna eller röda koftor.

För övrigt var jag på en miljökonferans igår. En bank var arrangör. Johan Norberg - den siste nyliberalen - talade om vikten av tillväxt och att allt blir bättre bara vi blir rikare. Han påstod, med glad charm och till åhörarnas muntra tillfredsställelse, att till och med De grönas språkrör Peter Eriksson pläderat för att vi genom att konkurrera och exportera kan bli rikare och få mer tillväxt. Johan ansåg att detta var ett tecken på hur tilltäxtekonomi vunnit över miljörörelsen. Innan Johans framträdande hade miljö- ochj klimatkonferensen bjudit på en lasershow med pyrotekniska fyrverkerikaskader. Per Holmgren - ni vet meteorologen från teve - hade dessförinnan hållt ett lysande klimatföredrag. Han tvingades dock berättaa för åhörarna att det var lite svårt att få rösten att fungera på grund av den rök, à la gammalt disko, som puffades ut bakom talarna för att ge en häftigare konferensstämning. Det talads en del om "grön kapitalism". Intressant konferans.

fredag 26 oktober 2007

Sån tur att hon slipper utanförskapet, Fredrik...

Har en vän som har ett barn som går i skolan. Hon har fått jobb nu. Så hon slipper vara i utanförskap.

Hon sticker till jobbet straxt efter fyra på eftermiddagen och kommer hem framåt tvåtiden på natten. Hon bor i samma lägenhet som sin son. Men träffar honom inte på hela veckan. Hon sover när han går till skolan. Och jobbar när han är hemma.

Men vad gör det? Hon har "kommit i arbete", fått "sysselsättning" och har "brutit utanförskapet". Grattis Fredrik, du har lyckats med en till.

torsdag 25 oktober 2007

Yes, yes, yes.... Med Blue Card tar vi hjärnorna också!

Först tog vi slavarna för att få starka kroppar. Sedan tog vi råvarorna för att bygga vårt välstånd. Och nu tar vi de välutbildade. Det är bra för Europa. Det är bra för Sverige. Säger ministern Billström, med ett mjukt leende. Och alla tycks hålla med. Europas diskreta charm...

Med Blue Card skall vi i EU upprätthålla vårt välstånd. Ta välutbildade läkare och ingenjörer från Afrika. Och slippa betala för utbildningen gör vi också... Fiffigt, va? Och vi kan dölja det bakom vackra leenden och ord som frihet och solidaritet, vi öppnar ju våra gränser, ger människor chansen, är vi inte snälla och humanistiska? Vår diskreta charm...

De blåa kortet ger invandrare möjlighet att jobba i de EU-länder som har störst behov av arbetskraft. Invandringen ska alltså helt drivas av ländernas efterfrågan. Det är heller inte alla som är välkomna. Det är för främst högutbildad arbetskraft som dörren öppnas.

Så kan vi effektivt, och i full enighet, dränera t ex Afrika. Grattis Europa! Storeuropén har åter slagit till. Och några kritiska kommenterar från den politiska världen ser vi inte mycket av. Tvärtom, är man tillräckligt liberal kan man motivera att man får gratis utbildad arbetskraft med att "invandrare brukar ju skicka hem pengar, så det blir liksom en form av bistånd". Vi är för gulliga! Snart kommer nog regeringens lösning på enprocentmålet: vi ska inte bara räkna in militära insatser i fattiga länder, vi bör nog räkna in de där pengarna som flyktingar och invandrad arbetskraft skickar hem till sina byar också...

Här nedan kommer en liten sammanfattning över Europas vackra historia, när det gäller att dränera världen:

Den europeiska kulturen påstås vara lite förmer. Jag minns när storeuropén, efter några glas under fracken, frågade mannen från östra Afrika vad han tyckte om europeisk kultur. Den lille mannen tittade milt, och lite överseende på storeuropén och svarade: ”Europeisk kultur?” Den kängan visste vad den tog - i ändan på storeuropén.

För hur var det nu? Hur har den förfinade och civiliserade europén betett sig? Vasco da Gama rundade Godahoppsudden 1449 och vi européer kunde påbörja civiliserandet av det lömska Afrika. Det da Gama fann där borta i de lägre stående folkens länder var emellertid upprörande imponerande. Där fanns utvecklade handelsstäder, avancerad kunskap i såväl navigering och skeppsbygge som konsthantverk och stadsbyggnadskonst.

Men européerna valde att slå sönder det som fanns. Vi slog ut balanserade handelssystem och monopoliserade all handel på Indiska Oceanen. Vi ödelade den kultur som växt fram, införde europeisk överhöghet och tvingade till oss årlig tribut i guld. Vi fullföljde vårt uppdrag som upplysare genom att frakta bort 50 miljoner afrikaner som slavar - de starkaste, de friskaste. Afrikas ryggmärg tappade vi ur. Vi kallade det för civilisationsprocess. Miljoner dog på väg till utskeppningshamnarna, miljoner dog på slavskeppen som gick skytteltrafik över havet.

Den förfinade europeiska kulturen drog vidare. Efter Afrika var det dags att civilisera Sydamerika och Mellanamerika. Med kulturella, begåvade och förfinande europeiska maner – det vill säga blodigt våld - slogs fungerande samhällen sönder.

Så var det dags för Asien. Vi tömde Kina. Medvetet och systematiskt. Slog sönder självtillit, näringar och kultur. Resultatet lät inte vänta på sig: svält. Och fysiskt och psykiskt förfall för de folk vi skulle civilisera.

Och mönstren känns igen. Det Nya Europa, dit nu de välutbildade skall vara välkomna för att upprätthålla vårt välstånd. Det är bra för Europa. Det är bra för Sverige. Men för Afrika? Europén är sig lik. Allt går igen, om än i nya former. Det kan sammanfattas i ett enda ord: Dränera.

Nej, nu tar jag väl ändå i. Det finns ju så mycket fint i Europa, får vi höra med en nästan naiv betoning. Det är sant. Men vår historia är anskrämlig, kulturer slog vi ut, idéflöden torrlade vi. Det är viktigt att också veta hur baksidan ser ut.

onsdag 24 oktober 2007

Öl och macka inledde samarbetet mellan mp och s

Göran Persson har intagit ett nytt rum, med buller och bång. Denna gång som författare till sina memoarer. Det föranleder mig att ge min version av hur det gick till när sossarna och mp började samarbeta.

Men först en tillbakablick:

Vid ett tillfälle under Persons tid som riksdagsledamot hade vi sällskap på tåget från Katrineholm till Stockholm. Han berättade att det bara fanns ”två riktiga partier”: sossarna och centern. Han sa att det var samarbete mellan dessa han önskade efter valet 1994. Så det blev också.

Men inför valet 1998 var centern ointresserade av fortsatt samarbete. Så Perssons hopp stod till de gröna. Det räckte inte med stöd av Schyman. Redan på valnatten bestämde vi att ta kontakt i början av veckan.

Så skedde. Han ringde och föreslog att vi skulle ses över en kvällsmacka. Jag tackade för inviten men ställde några krav för att dyka upp: Att sossarna inte, med borgarnas hjälp i riksdagen, skulle ta in Sverige i EMU, att Natomedlemskap inte skulle tas upp och att vänsterns krav på stora utgiftsökningar, som åter skulle driva in staten i stora underskott, skulle avslås.

Vi blev överens. Några kvällar senare sitter vi vid köksbordet i Sagerska Palatset med varsin folköl. Vi brer några mackor. Det är avspänt och Persson berättar, med uppriktigt sorgsen min, att han inte alls ville bli statsminister och ser fram mot att köpa ”en liten skogsgård i Sörmland”.

Persson förstod mer än väl att grön skatteväxling skulle vara en förutsättning för samarbete om mp skulle hålla ut. Vi noterade ett antal frågor som nog Persson tyckte var udda, men som var viktiga för mp; t ex införande av djurskyddsmyndighet.

Vi slog fast ramar för samarbetet: vi skall börja med budgeten och sedan utöka till de propositioner som något våra partier önskar förhandla om. Vi skrev ihop några rader om att utrikespolitik, försvar och EU-frågor låg utanför samarbetet. Men båda insåg förstås att också dessa frågor hade med budget att göra – och därmed till stora delar ingick i samarbetet vad som än sades utåt. I realiteten innebar uppgörelsen att militären inte skulle kunna få extra pengar för att täppa till sina ”svarta hål”.

Så gick det till när samarbetet inleddes. I en kvällstidning har det framförts ett teori om att Persson och jag badade bastu och att han fick med mp på vagnen tack vare detta. När jag mejlade och frågade vad journalisten fått det ifrån svarade hon att Persson sagt det under en av deras gemensamma luncher. Någon av dem har dåligt minne.

tisdag 23 oktober 2007

Ny bok: Tillväxten sista dagar

I den nyss utkomna boken Tillväxtens sista dagar - miljökamp om världsbilder diskuterar Björn Forsberg, forskare i miljö- och utvecklingsfrågor vid Umeå universitet, de hinder som finns för en reellt hållbar utveckling. Låt mig med en gång säga att det är en saklig, noggrann och upplysande genomgång av tillväxtsamhället. Dessutom välskriven.

Visst framskymtar ett forskarbaserat raseri mellan raderna, men Forsberg lyckas ändå metodiskt och noggrant analysera, ofta med kirurgisk precision, tillväxtens grunder, villkor och följder på ont och gott. Han avlivar effektivt myten om att konsumismen – även om den får fortgå med "ekologiska" förtecken - kan fortgå i ett hållbart samhälle. Han beskriver myten som ”ekomodernismen” som är ”besatt av tillväxtens fundamentala betydelse för att nå framgångar på miljöområdet”.

Det är naturligtvis så att investeringar i den ekologiska samhällsomställningen kan ge impulser till ekonomisk tillväxt, men att hävda att miljöåtgärder kräver ekonomisk tillväxt – vilket samtliga partiers företrädare gett uttryck för – ”måste betraktas som rena fantasier”.

I ett av de mer brännande avsnitten skriver Forsberg:

”Målet om ekonomisk tillväxt har kort sagt blivit vår tids främsta politiska mantra. Vi brukar vara duktiga på att döma tidigare generationers förehavanden, men frågan är om någon idé har lamslagit människans kritiska tankeförmåga så till den grad sedan 1600-talets häxprocesser. Jag är rädd för att denna tillväxtfetischism tillhör det som framtida människor kommer att finna mest svårbegripligt när de betraktar vår tid: att en hel generation av opinionsbildare – politiker, forskare, företagsledare, journalsiter – i början av 2000-talet knappt kunde göra ett yttrande utan att tillfoga ordet tillväxt. Ett kollektivt självbedrägeri av sällan skådat slag, där man för att vara indefinierad i det politiska samtalet drevs till gradvis förvärrade fantasier om tillväxtens dygder…”.

Forsberg analyserar mediernas hantering av miljöfrågan – och hur makthavare och tidskrifter agerat sedan den dag klimatfrågan plötsligt dök upp på dagordningen. Forsberg pekar på hur tidskrifter som ETC och Ordfront hakat på när frågan väl blivit populär och redovisar hur radikala kretsar (vänster, globaliseringsmotståndare, feminister) tidigare inte bara visat ointresse för miljöfrågorna utan ”övergått i rent nedlåtande attityder mot miljöengagemang”. Tacksamt kan vi konstatera att man vaknat till liv och nu när det blivit trendigt till och med försökt göra en delvis grön analys av sambandet samhälle-miljö. Men i en historisk genomgång visar Forsberg hur miljöfrågorna dykt upp någon gång per årtionde, för att sedan stillsamt försvinna ut. Vilket förstås blir följden när miljö reduceras till en sakfråga som kan tonas ner eller tonas upp - istället för att vara baserat i en ideologi.

Jag minns förresten själv hur jobbigt det var att försöka driva upp miljöfrågorna på dagordningen inför valet 1994; men mp lyckades faktiskt driva upp dem så att miljö slutade som en av de viktigaste valfrågorna enligt opinionsmätningarna. Fyra år senare var det nästan hopplöst att få medierna att skriva något om vare sig klimatfrågan eller andra miljöfrågor.

Björn Forsbergs bok blir nog ingen kioskvältare. Den trampar på för många tår - blåa, röda och gröna... Men den blir en klassiker. Var och en om vill förstå den politiska och ekonomiska samhällsdebatten – och få djup insikt i miljöfrågornas giltighet – har massor att hämta. Lättsamt skriven, trots det svåra ämnet. Välformulerad.

På kort tid har således två systemkritiska böcker kommit ut: Vid sidan av Björn Forsbergs Tillväxtens sista dagar - miljökamp om världsbilder (Förlag Ruin i samarbetre med Cogito) också Christer Sannes Keynes barnbarn - en bättre framtid med arbete och välfärd. Båda med mycket högt läsvärde - i min bokhylla placerade på facklitteraturens hederplatser vid sidan av Bengt Hubendicks Människoekologi. Och, om jag ska vara riktigt ärlig, min egen Miljön,makten och friheten...:-)


måndag 22 oktober 2007

"Moralisk och ekonomisk tillväxt hör ihop"

Jag tycker SvD är en jämförelsevis bra tidning. Mina favoritfiender håller till på ledarsidan eller inom väl avgränsade kolumner, till skillnad från i andra så kallade rikstidningar där de breder ut sig lite varstans... :-).

Anna Dreber Almenberg, doktorand på Handelshögskolan och gästforskare på Harvard, skriver kolumn på ledarsidan. Hon hävdar att ekonomisk tillväxt och moralisk tillväxt hänger ihop. Att samhällsandan blir bättre vid högre ekonomisk tillväxt. Ack!


Just när hennes kolumn blir publicerad har ett rasistiskt parti i Schweiz blivit valvinnare genom att kräva att svarta får skall kastas ut ur landet... Så god samhällsanda skapades av den tillväxten...


Anna refererar till Benjamin Friedman som anser att vi har för lite tillväxt - och att för lite tillväxt gör att att vi blir inskänkta och avundsjuka... Ack. Jag som trodde att avundsjuka och inskränkthet till stor del är följd av ett samhälle där reklam - som berättar att vi böra äga mer, köpa mer och vara andra än de vi är - är själva motorn i tillväxtjakten...

Enligt Anna och Friedman hör således ekonomisk och moralisk växt ihop. Jag tänker på den gigantiska tillväxtperioden i början på artonhundratalet i England när barnen togs från fattigstugorna för att dö i gruvorna... Det var fan i mig hög moral!

Eller på Somozas tid när nationalräkenskaperna rusade i höjden medan undernäringen ökade och utbildningen minskade. Det är etik det!

Eller på den höga moral som kopplas till vår konsumtion idag... Där tillväxtökningen baseras på ökad varuhandel och ökade transporter - det vill säga just det som vi måste komma tillrätta med om vi ska minska klimatpåverkan.

Jag tänker på det moraliskt högburna med att, i kampen för evig tillväxt i ett redan rikt samhälle som det svenska, satsa över 50 miljarder årligen i livsstilspropganda i form av reklam, riktad till mage och fåfänga snarare än till hjärnan. I akt och mening att vi skall känna mindervärdeskomplex om vi inte konsumerar mer... Eller det etiskt fiffiga i att läkemedelsindustrin, som är en stark tillväxtfaktor, inte har som mål att utrota sjukdomar utan att göra allt fler beroende av piller... I vilken värld lever Anna? Och Friedman?

Jag menar i korthet att ekonomisk tillväxt i materiellt mogna samhället på intet sätt hänger ihop med växande moral och etik. Både Anna och Friedman bör kika lite närmare på gamla liberala tänkare som John Stuart Mill som menade att när man uppnått god materiell standard så är det andra saker som bör få växa: fri tid, kultur och det han kallade andlighet...

Annas tes är lika korkad som om någon skulle hävda att ett samhälle med nolltillväxt med automatik skulle vara mer moraliskt och etiskt än något annat samhälle. På något sätt känns det som om tillväxtfundamentalisterna börjar känna sig lite trängda...

I söndagens val till Conseil National ( andra kammaren i Schweiz) gjorde väljarna partiet UDC (Union Démocratique du Centre) till landets största parti med 28,8 procent av rösterna trots BNP per person som vida överskrider de flesta andra länder i Europa - ca 380.000 kr per capita. Valet har föregåtts av en hetsig kampanj från UDCs sida där invandrare bland annat framställts som landets svarta får som måste kastas ut. UDC-profilen, miljardären Christoph Blocher (tillika justitieminister), har krävt en kamp mot alla "utsugare" dit han räknar utlänningar, arbetslösa och "låtsatsinvalider". Hög moral, god etik?
Det var förresten Anna som för en tid sedan skrev så här i SvD på sin kolumnplats: "Om ett företag tjänar pengar på en produkt är det för att den efterfrågas. När en konsument väljer att köpa en vara tänker hon rimligtvis på nyttan hon kommer att få, för om nyttan inte skulle vara större än kostnaden skulle hon lägga pengarna på något annat." Någon analys över varför det behövs 50 miljarder i insats per år för att förmå konsumenten att köpa finns förstås inte... Det är alltid tragiskt när ekonomer inte förstår - eller vill förstå - hur maktutövning bedrivs...

söndag 21 oktober 2007

Ideologisk debatt - ajabajja, sån´t är bara i vägen....

På denna blogg har jag skrivit en del om avsaknaden av "grön ideologi" och debatt kring denna. En del kommentarer har ramlat in - såväl på bloggen som via mejl och telefonsamtal. Några är sura och förbannade över att jag tagit mig friheten att skriva om sådant man anser att jag inte bör tycka något om, ens på min egen blogg. Den som på detta sätt har lätt att gå i taket bör inte läsa ända till slutraderna...

Jag tror att man måste ha klart för sig vilken värderingsgrund man står på. Därför skriver jag gärna - och talar än hellre - om Elin Wägner. Få, om ens någon, har lyckats väva samman gröna trådar till en grön plattform som hon.

Elin Wägners radikalism var i mångt och mycket revolutionär i dess bästa mening: vi behöver en fredlig kulturrevolution för att bryta invanda tankemönster; vi måste bryta upp mot förtryck av människor och djur, vi måste avslöja teser om "militarisering i fredens syfte" och synen på naturen som något vi skall lägga under oss.

En av dem som Elin Wägner gärna hänvisade till var Peter Kropotkin. Denne frihetlige socialist bar idéer som är grundläggande för det, som åtminstone jag, uppfattar som kärnan i grön ideologi. I sin fantastiska bok Inbördes hjälp gick han till totalangrepp på socialdarwinister och de hårdföra liberaler som fastnat i tanken på att inbördes kamp är det bästa för ett samhälle. Han skriver:

"I utövandet av inbördes hjälp, som vi kan spåra från utvecklingens tidigaste stadium, finner vi det positiva och otvivelaktiga urpsrunget för våra etiska begrepp: och vi kan påstå att i människans etiska framåtskridande är det inbördes hjälp - inte inbördes kamp - som har spelat huvudrollen. Om denna princip kan spridas och tillämpas i största möjliga mån idag, och i framtiden, har vi häri vår bästa garant för vårt släktes vidare framsteg och utveckling".

John Sturt Mill skall vi inte heller glömma... För det har dagens liberaler gjort... Denne liberal hade faktiskt en vision om ett samhälle där natur och människa inte längre exploateras utan där en fas av kvalitativ utveckling inleds. Mill menade att tillväxtekonomin så småningom borde ersättas av ett ”stationärt tillstånd” där den fria tiden, kulturen och andligheten kan växa.

Han skrev: ”Jag måste tillstå att jag inte känner mig tilltalad av det livsideal som företräds av dem som tror att det normala tillståndet för mänskliga varelser är ett tillstånd av kamp för att slå sig fram; att det förtrampande, krossande, armbågande, sparkande som utgör den nuvarande formen av socialt samliv, skulle vara den mest önskvärda människolotten eller överhuvudtaget någonting annat än de icke-godtagbara symtomen av en av det industriella framåtskridandets faser...”

Mill var förkämpe till individens fri-och rättigheter, men inte kapitalets fri-och rättigheter. Just denna tanke förfinades av den, milt uttryckt, kontroversielle Rudolf Steiner, som är grundare av bl a biodynamisk odling och waldorfpedagogik. Steiner menade att individens frihet inte kan gälla inom vare sig ekonomin eller rättsordningen, men däremot inom alla de områden som hör till det han kallade ”kulturlivet”. Han menade att inkomstfördelningen och arbetslivets utformning skall ge människor största möjliga frihetsrum i det vardagliga livet. Det handlar således inte bara om friheter utan också om reella möjligheter för människor att få växa åt olika håll.

Här ligger kärnan i det som är grön samhällsteori för mig: en rättvis fördelning skall kombineras med frihet för människor att utvecklas fritt. Jämlikhet, detta gamla vänsterbegrepp, är i grön tappning inte detsamma som likhet, tvärtom: jämlikhet är detsamma som att ge alla människor möjlighet att växa åt olika håll utan att trampa på andra. Valfrihet, detta gamla högerbegrepp, är i grön tappning inte mycket värd om den inte kan utnyttjas av människor.

På tåget på väg till Sala plockar jag åter fram Karl Erik Lagerlöfs En väg för Sverige, från 1981, och läser:

”Den livssyn som lever starkast i Sverige är en kombination av liberala och socialistiska idéer med tankar om frihet, jämlikhet och broderskap som grundläggande varp i väven. Den ekonomiska politik som bedrivs går rakt emot dessa mål, inte i ord men i verkligheten.”

I sin bok sammanfattar han hur det positiva övergår till något negativt när man missar balanspunkterna: tillväxt som är bra i det fattiga samhället blir skadligt i det rika, jordbruksrationalisering som är bra i svältländer blir förödande i överflödslandet, frihandeln som är fattigas räddningsplanka i en fungerande konkurrensekonomi blir som en död hand i monopolkapitalets och de transnationella jättarnas värld. De positiva människoanpassade utvecklingstrenderna övergår efter en tid i sin motsats. Det som var bra igår blir livsfarligt idag. Kanske är det där vi har problemets kärna. Även partier och ideologer som var bra igår blir livsfarliga idag.

Dagens svenska klimatdebatt är verkligen ett bra exempel på det sistnämnda. Här står alla partier långt ifrån det som Arbetarpartiet i Norge lyckats formulera: Kritik av konsumtionssamhälle, livsstil och ständig ekonomisk tillväxt!

Sossarna i Sverige torgför att konflikten mellan miljö och tillväxt inte längre gäller ("problemet är löst"), moderaterna menar att problemet finns i Kina och andra länder och att de måste skärpa sig... De gröna har i sin pågående klimatkampanj noga undvikit kritik av livsstil och konsumtionssamhälle - och istället riktat in sig på järnvägsutbyggnad och andra, i och för sig, bra åtgärder.

Jag är den förste som brukar hävda att vi inte sitter inne med några absoluta sanningar. Men vi sitter inne med kunskaper. Dessa kunskaper används inte. De förträngs om de uppfattas som plågsamma eller farliga. Inget politiskt parti i Sverige vill ta åt sig sådana fakta som t ex Kungliga Tekniska Högskolan levererat: nämligen att vi låter andra länder ta på sig de utsläpp som vi orskar genom vår konsumtion. Vi i Sverige hävdar att vi "bara" släpper ut 6 ton koldioxid per person trots att vi i själva verket - på grund av konsumtionssamhälle, reklamfundamentalism och kravet på ständig tillväxt - släpper ut upp till dubbelt så mycket om vi räknar in produktion i andra länder av det vi konsumerar... Jag tar mig friheten att hävda att den som känner sig trygg i grön ideologi aldrig skulle komma på tanken att driva en klimatkampanj utan att med ett ord ifrågasätta konsumtionssamhälle, tillväxtekonomi och livsstilsmönster.

Men det är klart att jag kan ha fel. Det kan vara jag som missuppfattat alltihop. Jag är ju bara en medelålders föredetting av mankön, för att anknyta till en grön kritikers bistra uppfattning...:-)

lördag 20 oktober 2007

Tänk att en sådan här klump...


... kan få oss att tänka, analysera och dra slutsatser.

Människor köper mer beige färg i bygghandeln sedan man bytt namn från beige till caffè latte... Vilket möjligen visar att klumpen inte alltid är så där jättebra på tänk, analys och slutsats. Utan ganska lättlurad och manipulerbar...


fredag 19 oktober 2007

Humanisterna, tron och fjärilars vingslag

Föreningen Humanisterna, som leds av Christer Sturmark, har lagt beslag på ordet humanist. Dessutom i bestämd form. Det är ganska fräckt. Det har upprört en och annan. T ex ordföranden i Humanistiska Förbundet, som leds av Anders Björnsson. Dessa två humanistiska herrar har ganska mycket otalt med varandra. De drabbade samman förra torsdagen i ABF-huset i Stockholm.

Det som kunde blivit en intressant debatt om liv, död, religion och vetenskap började med ett praktgräl och slutade i försoningen om att man gemensamt skulle skriva en debattartikel om yttrandefrihetens värde. Den skulle, av något pubertal anledning, handla om att man i Europa måste ha rätten att förneka Förintelsen. Jo, det vore förstås absurt om EU beslöt att införa åsiktsförbud, likt det som finns i Frankrike, medan man samtidigt får förhärliga sin egen historia, fylld av kolonialismens vedervärdiga våld, rasism och förstörelse. (Ett EU-beslut innebär att även Sverige måste inskränka yttrandefriheten eftersom EU-lag går före svensk lag).

Men jag hoppas ändå dom låter bli. Det måste finnas ett retoriskt och taktiskt mer intelligent sätt att försvara demokratins kärna – yttrandefriheten – än att göra det via en fråga som får det att vattnas i munnen på extremhögern.

Annars började debatten med en larvig fight, som andades avundsjuka, om varför Humanisterna haft fräckheten att lägga beslag på begreppet humanist. Björnsson var inte till sin fördel i denna passus…

Därefter vidtog diskussion om religion v/s vetenskap. Björnsson hävdade att religion visst hade sin plats i samhället, och att man även måste ta vetenskapen med en nypa salt. Charlataner kan också bära vit rock. Sturmark sågade religioner med fotknölarna och fastnade i det där som gör Humanisterna så antireligiösa att de gör ateismen till sin religion. Och då värjer jag mig. Tänker på att Nelson Mandela, Al Gore och andra av dem jag uppfattar som både kloka och sansade faktiskt tror på Gud. Märkligt. Besynnerligt. Kanske lite skrämmande för oss som är troende ateister...

Min utgångspunkt är att jag tillhör en ganska liten minoritet i världen: vi som inte tror på någon Gud. Tillhör man en minoritet bör man inte, i tron att man vet bättre än nästan alla andra, slå ifrån sig den överväldigande majoritetens uppfattning. Det är här jag uppfattar att Christer Sturmark går för långt. Däremot har han en poäng när han ställer frågan varför religionsfrihet behövs när vi har den grundlagsfästa yttrandefriheten, föreningsfriheten etc. Vad är det i religionerna som skulle förbjudas om man avvecklade begreppet religionsfrihet? Det vill jag också veta!

Vi tar en öl efter debatten och jag minns ett samtal med en präst. Vi hade åkt ut till stugan som ligger i viken. Vi hade åkt fort, kanske för fort, som man lätt gör med 750 kubik mellan benen medan man bryter igenom luftmotståndet så att det slår i visiret. Vi hade hängt av oss skinnställen, gjort en brasa, ställt fram några mörka öl och doften från varma mackor trängde ut från ugnen. Vi pratar om livet och konstaterar att både den som tror på evolutionen och den som tror på skapelsen kan ha en del gemensamt. Jag har svårt att begripa varför en gud, som rimligen med goda avsikter, skapat en gepard - som är perfekt konstruerad för att plåga, döda och äta antiloper - samtidigt skapat antilopen, som är perfekt konstruerad för att klara livhanken och låta geparden svälta ihjäl. Det är lättare att ha fördragsamhet med, och förståelse för, den smärta och det lidande som är en del av den våldsamma naturen om man anammar evolutionsteorin. Hur kan en Gud skapa något som är så fullt av lidande, om nu guden är god?

Min vän prästen tar ut mackorna från ugnen och muttrar något om att Herrens vägar inte alltid är lätta att förstå, och att skapelsen och evolutionen nog egentligen är sak. Hur kan något så vackert som en sommaräng skapas av slumpen, frågan han. Hur kan något så våldsamt och grymt som utspelas på en sommaräng skapas av en gud, frågar jag.

Den nya fysiken lär vara närmare Gud än den gamla, sägs det. Hur det är med detta vet jag inte eftersom jag inte har riktigt kläm på det där med Gud. Men jag tolkar den nya fysiken som att gammal vishet och intuition står sanningen närmare än vad den gamla fysiken gjorde. Jag vill gärna tolka den som att det också finns något heligt. Och att vi människor, precis som allt annat levande, är delar av den totala livsväven.

Jag tror att en av människans största tragedier är att hon kommit att uppfatta framsteg som materiella framsteg, och att prestationer kommit att mätas kvantitativt snarare än kvalitativt. Vi mäter så gärna i den kvantitativa skalan att vi på kuppen blir förlorade i aktiviteter vars resultat vi kan mäta. Vi reducerar livsvärden och tappar ur förmåga att leva.Vi är nästan överens om slutsatsen, prästen och jag, men inte om det sätt på vilket vi tog oss dit.

Varför blev det som det blev? Varför började vi tappa värden? Varför började vi mäta i volymer snarare än färg, form och känsla? Ett är säkert, det var inte onda människor som blev arkitekter till den världsbild som nu stympar våra sinnen. Den nya världsbilden växte fram och gamla teologiska förklaringar trängdes undan. Jag är ingen anhängare av de teologiska förklaringarna, men undanträngandet medförde inte bara gott. Vi blev visserligen befriade från bojor som religionens uttolkare försett oss med, men vi tappade också traditionella värden. Ingenting förblev heligt när arkitekterna ritat färdigt. Nej, just det, sa prästen, och vi kom åter igen till samma slutsats, fast på olika vägar.

Isac Newton gav oss redskapen för att se världen på ett mekaniskt sätt. Han gav oss gravitationsteorin och lärde att allt kan beskrivas som materia och mätas matematiskt. Världen är ett urverk. Mätstickan är en värdemätare. Vi blev lärda att eliminera livets kvalitéer från de kvantiteter de ingår i. Enkelt, tydligt, lättformulerat och lättmätt. Volymer och matematik. Nationalekonomin, och därmed också det mesta av dagens politik, tog fasta på denna föreställning. Så kom välstånd att mätas i volymbegreppet ”bruttonationalprodukt”. Ett mått som visserligen då och då kritiseras men som ändå ligger till grund för nästan varje politiskt beslut i de gamla partierna. Visst har det medfört goda resultat på många sätt, men vill vi ta livet på allvar, ta vår utmätta tid på allvar, så måste vi lära oss tänka större än så.

De gamla grekerna, dessa ständigt åberopade utdöda stackare, menade att naturen var en form av läromästare, ett mönster som skulle följas. Men detta passade inte in i den mekaniska världsbilden. Nej, naturen kom att uppfattas som underkastad matematikens lagar. Naturen skall behärskas, hävdade Francis Bacon. Han blev den arkitekt som fick människan att tro att hon kan ta ”makten över tingen i naturen - över kroppar, läkemedel, mekaniska krafter och andra dylika ting”. Han ville att vi skulle se på världen på ett sätt som åtskiljde iakttagaren från det iakttagna. Han gav oss tron att det finns ”objektiv kunskap”. Det finns en objektiv kunskap i form av en sanning, hävdade min vän prästen, och menade att vi finns här på jorden för att förvalta den. Det finns inga absoluta sanningar, hävdade jag, och menade att vi är inneslutna i livets väv som alla andra varelser.

Även ekonomin kom att förklaras som om den styrdes av naturlagar, precis som gravitationsteorin kan förklara himlakropparnas rörelser. Om var och en gör det som är bäst för den egna ekonomin bli det bäst för alla, hävdade Adam Smith. Om vi låter den osynliga handen styra, så blir allt till det bästa. Smith menade visserligen att den osynliga handen styrs av moral och etik. Människor vill ju inte stå där med skammens rodnad inför vare sig vår Herre eller sina grannar... Men det var när marknaden var så liten att producent och konsument kunde se varandra i ögonen. Och när kyrkan stod mitt i byn. När ekonomin globaliserades slapp vi se det vi ställde till med. Och kyrkan och vår Herre blev det lite si och så med.

Den rationella, mekaniska världsbilden formade våra tankar och satte gränser för våra utblickar. Trots att det senaste århundradet gett oss så mycket nytt - relativitetsteorin, kvantfysiken, kaosforskningen - tycks mycket av våra liv och våra föreställningar styrda av det gamla. Det tar tid för det nya att tränga in i skolan, politiken och normbildningen. Det nya är dessutom obekvämt. Den nya vetenskapen handlar ju inte om säkerhet utan om osäkerhet. Inte om mätbara enheter utan om sammanhang. Det nya säger oss att det inte går att skilja det iakttagna från den iakttagande. Det nya säger oss att medvetandet påverkar den fysiska verkligheten. Hur flummigt och irrationellt som helst i öronen på den som är rädd för det som inte låter sig förklaras.

Det nya är som gjort för att vi ska känna oss lite illa berörda, lite skakade, lite omtumlade. Men, egentligen, vore det inte konstigare om det mesta förhöll sig på det enkla sätt som det synes vara? Bara den, numera, oomstridda tesen att tiden flyter fortare i den tyngdkraftsbefriade rymden än här på jordytan får alla invanda rationella föreställningar att rämna, samtidigt som den befriar oss från de bojor som förhindrar tankarna att gå på upptäcksfärd långt utanför det synligt förnuftiga. Farligt, menade min vän prästen när vi framåt småtimmarna diskuterade tankarnas frihet och deras svindlande framfart som landade i att världen är nog så helig och andlig som himlen.

När den gamla världsbilden talar om matematisk ordning talar den nya om att en fjärils vingslag kan starta en orkan. Det är det lilla som kan få det stora att inträffa. Det är de enstaka händelserna, de enstaka orden, som kan sätta igång förvandlingen. I detta finns det starkaste skälet till att engagera sig politiskt trots alla tvivel, all osäkerhet och rädsla. Hur världen skall se ut bestämmer vi alla genom att fylla våra utmätta minuter med innehåll. Det är kanske just det du gör denna minut som utgör det vingslag som kan förändra världen. Vad du gör är viktigt, för dig, för många, för alla i alla tider. Den nya kunskapen lyfter oss som individer, ger oss alla en individuell roll i det totala kollektivet. Individen är viktig.

Nog är det så att tankar som tar avstamp i den nya kunskapen omsluter den gamla intuitionen. De som gläds mest över detta är nog vi som bär en grön dröm. För den är både det mest konservativa och det mest radikala man kan bära.

Debatten mellan Sturmark och Björnsson kändes ganska platt. Undrar hur det löpt om gamle ärkebiskopen Hammar varit med. Tror att den blivit bättre. Så troende ateist jag än är.

torsdag 18 oktober 2007

"Grönt" på väg ut i riksdagsdebatten...

Begreppet "grönt" försvann från gårdagens partiledardebatt. Ordet användes tidigare ofta och gärna av miljöpartister för att markera att man baserade sin politik på grön ideologi. I går använde Peter Eriksson inte ordet en enda gång. (Den enda som använde begreppet var faktiskt Reinfeldt!)

Hur har då miljöpartiet lanserat ordet ”grönt” som beteckning på sin politik? Min egen sista partiledardebatt var 1999, då jag använde ordet ”grön” 9 gånger för att beteckna miljöpartiets politik. Mp samarbetade redan med sossarna och vänstern, men viljan att markera grön identitet och hemvist var stark i partiet.

Maria Wetterstrand använde i sin partiledardebatt 2005 – för att ta ett exempel - ordet ”grön” 5 gånger för att definiera partiets politik, medan Peter Eriksson året efter bara använde ordet 3 gånger. Och i gårdagens partiledardebatt valdes ordet bort helt. Självfallet är detta ett retoriskt medvetet val. Absolut inte någon slump.

Att utnyttja begreppet ”grön” innebär att man medvetet betonar att partiet står för en hel ideologi, med en rågång till de övriga ideologierna. Ideologin, värderingsgrunden, skiljer sig från de röda och blå. Partiet uppfattade det som viktigt att markera att "grönt" var något mycket mer än natur- och miljöfrågor.

Att välja bort begreppet "grön" innebär att man tonar ner ideologin och istället markerar sakfrågor, hängande mer fritt. Självfallet måste det också tolkas som ett godkännande av att partiet, i medier och debatter, slås ihop med de två gamla vänsterpartierna i ett gemensamt block. Man är nöjd över den beskrivning som medierna ger av "det nya miljöpartiet". Det som kännetecknar grön ideologi - bland annat synen på lönearbete, delaktiga ägarformer, sociala trygghetssystem, ekonomisk tillväxt och människan som varande något betydligt mer än en ekonomisk varelse - kan upplevas som provocerande. Och utgör konfliktungar i samarbete med de röda, lika väl som det förstås skulle utgöra problem för samarbete med de blå.

I gårdagens debatt var det förresten bara Fredrik Reinfeldt som tog upp begreppet ”grön skatteväxling”. Han sa: ”Det har förts en diskussion om huruvida Moderaterna och alliansregeringen är på väg att ansluta sig till grön skatteväxling. Miljöpartiet är på väg att överge den.” Peter valde att inte kommentera detta.

onsdag 17 oktober 2007

Sluta hymla - inför Lex Bildt

Avveckla lagen om vapenexport. Skriv en ny: kalla den Lex Bildt efter landets utrikesminister. Det kan aldrig vara rimligt att ha en lag som förbjudet vapenexport när lagen är så totalt överkörd att det blir löjligt. Då är det bättre att vara ärlig, skriva om lagen och tillåta vapenexport, med vissa tydliga undantag. Carl Bildt välkomnar exporten - inte för fredens skulle utan för sysselsättning och ekonomi.

Försäljningen av JAS till Thailand är bara ett exempel i raden på hur lagen förvrids - nu har man förhandlat med en militärregim som gjort en statskupp... Än mer makabert är hur man gett tillstånd för försäljning av flechettgranater, som vid sprägningen slungar ut mer än tusen sylvassa pilar som skall slita sönder människokött på det mest groteska sätt. Säljs till krigförande USA. Används i Irak. Idag.

När jag satt i Exportkontrollrådet - som ger regeringen råd inför vapenexport - förstod jag att lagen för länge sedan var överkörd. Ständigt hänvisade man till praxis, som var ett enda stort skämt jämfört med vad lagen slog fast. Dessutom ägnade sig politiker ständigt åt att gentemot sina väljare, och sina partimedlemmar, säga en sak - och i Exportkontrollrådet säga något helt annat. Sossarna hymlade, borgarna verkar snarast stolta över att Sverige är en av de länder som per capita säljer mest vapen.


Tröstenapp för vuxna i en vilsen tid

Blir vi lyckligare genom att konsumera allt mer? Tja, det beror vilka vi menar med "vi". Självfallet finns det länder där ökad konsumtion är nödvändig för ett drägligt liv. Men det finns också samhällen där konsumtionen bara utgör tröstenapp för vuxna i en förvirrad tid. Sverige är ett sådant samhälle.

Vi i den materiellt rika delen av världen konsumerar tre gånger så mycket nu som för 50 år sedan - men vi har inte blivit lyckligare. Den "genomsnittliga lyckonivån" visar en svagt fallande trend i Sverige mellan 1972 och 2000 (SOU 2004:119). Även i Storbritannien bröts sambandet mellan ekonomisk tillväxt och lycka på 1970-talet. I USA är trenden ännu tydligare.

Ändå är det just ökad varugenomströmning och ökad konsumtion som är det politiska budskapet. Tillväxten måste vara hög. Vi måste arbeta mer. Ekonomins volym måste ständigt växa - som vore den en cancersvulst som måste matas.

Vi sitter fast i ett ekonomiskt hjul som skållade råttor, för att citera en gammal fackordförande.

Detta är ett utdrag ur min senaste krönika i BT - resten hittar du här!

måndag 15 oktober 2007

Elin Wägner i energidebatt för 83 år sedan...

Elin Wägner, som jag skrivit en del om, var långt före sin tid också när det gäller synen på energislöseri och konsumtionshets. I tidningen Tidevarvet (18 oktober 1924) skriver hon följande om användningen av fossila bränslen.

I en allt snabbare takt förbrukas de vilande krafter som sparats från tidigare, eldigare jordskeden. Allt mer glupska blir behoven... (-) endast sällan talas det om att spara på energin, man förutsätter som självfallet en ständigt stigande ökning av behoven. Är det nödvändigt att karusellen skall snurra så fort? Kunde inte karusellen snurra lika fort med mindre kraftförbrukning?

Och så ger hon ett exempel på hur ägare av en av världens största lampfabrikanter agerar:

Den lampa fabriken tillverkar är alldeles utmärkt, men den är ohjälpligt utbränd efter låt oss säga två år och måste gå i soporna. Det vill säga det var så till dess en fattig och klyftig uppfinnare fann en metod att förnya den utbrända delen av lampan med användande av dess dugliga delar.

Det var en så enkel metod, att han för hälften av det pris fabriken tog för en ny kunde leverera en fullt jämbördig återställd lampa. Att slänga bort de utbrända lamporna är alltså lika opraktiskt som att slå sönder servisen när man ätit... Men då sa fabriken nej. Lamporna är vårt patent, vi vill tillverka och sälja dyra lampor och vi tillåter inte, att ni ger våra kortlivade lampor ett praktiskt taget evigt liv. (-) Skulle vi ruinera vår egen rörelse, göra våra 100-tals arbetare brödlösa? Tvärtom, vi ämnar förkorta våra lampors livslängd med 20 procent för att få snabbare omsättning.

Och så avslutar hon sin artikel:

Denna historia riktar in ljuset på en liten punkt av det stora slamrande, kraftförbrukande maskineriet, vid vilket vi alla är indragna, och åt vilket vi ger våra krafter.
Elin Wägnersällskapet finns här! Bilden är från sällskapets hemsida.

Fler än tusen sätt att döda en människa... Bra för vårt välstånd.

Politik är att vilja. Och att hyckla. Det är därför man på Saab Bofors Dynamics i Karlskoga kan få tillverka en flechettegranat som vid sprägningen slungar ut fler än tusen sylvassa pilar. Dessa tränger igenom människokött. Den tillverkas för USA:s armé och är en del i det som den nya handelsministern Ewa Björling anser vara nödvändigt för vårt välstånds skull. Det strider visserligen mot svensk lag att exportera vapen till land i krig, men vem bryr sig, om det kan ge lite klirr i kassa?

Granaten med de sylvassa pilarna är således till för mjuka mål. Det vill säga människor. Förstör inga materiella ting. Tränger bara in i kött. Eller rättare sagt: sliter sönder köttet. Materiella värden går inte förlorade. Den används i Irak.

Sydsvenska Dagbladet skriver: " I sin reklambroschyr för granaten – som avfyras med den svenska storsäljaren granatgeväret Carl Gustav – visar företaget två krigsmålade soldater i en djungel. Det är i snårskog, men också i stadsmiljö som i krigets Irak, som granaten lämpar sig bäst. Där har också amerikanska soldater använt den med framgång."

Saab Bofors Dynamics lovar hugade köpare att vapnet är synnerligen effektivt.

– Granaten är utvecklad för den amerikanska armén primärt. De vill ha en effektiv ammunition mot en fiende som dyker upp plötsligt i en djungel eller en urban miljö, förklarar informationsdirektören Anders Florenius.

Och vi vill ha välstånd. Visst är det fint när man kan slå två flugor i en smäll. Visa vår goda vilja gentemot Nato och samtidigt tjäna en slant. Och folk kommer ju i jobb också. Och slipper utanförskapet som de kanske skulle hamna i om de inte fick tillverka vapen. Så allt ligger i linje med gällande normer. Spelar inte så stor roll om regeringen är röd eller blå. Normerna är desamma.
Maud Olofssson, som är näringsminister, vill ändra lagen om vapenexport så den blir mer modern. "Modern" är det nya politiska modeordet. I det här fallet innebär det att lagen skall ändras så vi kan sälja till diktaturer etc utan att bryta mot den.

Här nedan ska jag förresten avslöja hur hemligheter om vapenexporten kan läcka ut....

Så gick det till när hemligheter om vapenexporten läckte

När jag satt med i Exportkontrollrådet - det råd som skall ge regeringen råd i frågor rörande vapenexport - så hände det vid ett tillfälle att jag anklagades för att ha läckt till medierna. Men läckan var av en helt annat art...

Den aktuella frågan var känslig för flera partier, rådets beslut upprörande och att skvallra till medierna var inte tillåtet eftersom alla skrivit på tystnadsförpliktelse. Likt förbaskat skrevs det om hemligheter i tidningar.... Skandal!!
Stämningen var upprörd i rådet, chefen för Inspektionen För Strategiska Produkter, ISP (som håller i vapenexportfrågor) anklagade mig öppet för att läcka. Men så här gick läckan till, vilket jag fick veta så småningom:

Journalister och fredsorganisationer ville ofta ha ut så mycket som möjligt av de offentliga handlingarna från ISP - vilket de fick efter det att man strukit över sådant som klassats som hemligt. Detta skedde emellertid på ett mycket amatörmässigt sätt. Man drog kopia på den handling som begärts, sedan tog man färgpenna - eller kanske rättare sagt Tipp-Ex - och strök över de stycken som var hemliga, drog en ny kopia och skickade iväg till den som efterfrågat handlingen.

Problemet var bara att ibland skickade man fel kopia. Nämligen den som man gjort överstrykningen på. Då var det bara för journalisten eller för forskaren att hålla pappret framför en lampa och sedan läsa vad som var skrivet bakom överstrykningen...

Vid några tillfällen fick jag senare själv se sådana utskickade papper - som skickats till olika personer. Min respekt för den myndighet som, enligt min uppfattning, ofta tänjde på lagen för att kunna säga ja till försäljning av vapen blev än lägre genom detta. Nästan lika låg som till en och annan politiker i rådet, som kontinuerligt körde med ett budskap till medier och sina partimedlemmar ("vi säger nej till vapenexport till diktaturer") - och ett helt annat budskap under våra sammanträden.

söndag 14 oktober 2007

Fotboll, blårandigt guld och inkonsekvens...

Jag är uppfödd som djurgårdare. Följde med farsan på derbyn mot AIK. En gång satt någon bakom oss och svor, skrek och bar sig allmänt illa åt. Det var min lärare i religionshistoria. I katedern var han mild, from som ett lamm. Här satt han och bar sig åt som ett svin (ja, inget riktigt svin, för de bär sig ofta mycket bra åt, men som ett mänskligt svin). Han såg generad ut när han såg att det var jag som satt framför. Ibland undrar jag om det var därför jag fick högsta betyg i just det ämnet. Eller om det verkligen var för att jag tyckte det var det mest spännande ämnet som fanns - läste hur mycket sidolitteratur som helst. Förundrad över att tillhöra den minoritet i världen som inte, trots ihärdiga försök, kan tro på någon Gud, men väl på att det finns sådant som är heligt. Liv till exempel. Vilket ju är något som tas i våldsam takt, på order från Gud, i Första Testamentet - ett skäl så gott som något att känna att också kristendomens Gud är något ganska förskräckligt. Tillbaka till fotbollen...

Svensk fotboll är inget vidare. Att Djurgården är med och slåss om guldet tycker jag givetvis är gott. Men konstigt. Att vara bäst i Allsvenska betyder inte så mycket rent kvalitetsmässigt. Dessutom är det trist att klubbarna är som vilka bolag som helt. När AIK sålde sin stora stjärna - som till och med jag som djurgårdare kunde uppskatta och applådera - just när de kände doften av medalj av hög valör säger allt om det absurda i elitidrott. Och om spelarnas känsla för klubbarna. Den är noll. Det är ungefär som att byta från kassan hos en Shellmack till kassan i en Statoilmack.

Det är därför jag tidigare skrivit på denna blogg att Djurgården bör ta vara på Patrick Amoah, en spelare som vuxit upp i Djurgården och som för länge sedan borde fått mer speltid. Hans kontrakt går ut i år.

Jag har varit ordförande i ett elitlag i volleyboll. Strategin i detta lag är given: bygg på egna spelare, ge ungdom en rimlig chans att ta plats i laget. Även om det kortsiktigt blir aningen sämre spel än med inköpta spelare från när och fjärran. Även i svensk volleyboll köps det nämligen spelare - allt från australien, via gamla öststater till Canada. Vetskapen att man som ung spelare har chansen att slå sig in i elitlaget gör att man satsar mer, tränar bättre och kanske till och med begriper att man skall vara ett föredöme även utanför planen för dem som är ännu yngre. För bär man sig illa åt där har man ingenting på plan att göra.

I fotbollsallsvenskan gäller en regel som säger att minst sju spelare i 16-mannatruppen ska ha spelat i Sverige i tre år i åldern 15-23 år. För Djurgårdens del innebär detta att några av de inköpta, utländska spelarna, inte ens får plats på bänken. När man spelade senaste matchen - mot Gävle förra söndagen - så var det åtta utländska spelare i startelvan! Bara Jones Kusi Asare (bilden), Markus Johannesson och Johan Arneng var svenskar. På bänken satt den ende genuine djurgårdaren: Patrick Amoha. Han kom in när det var några minuter kvar.

Jag fattar inte varför jag bryr mig. Varför hjärtat slår fortare när Djurgården spelar. Det är ju bara ett varumärke, vilket som helst. Men det är väl det ofattbara, det smått absurda och lagom inkonsekventa som gör att man är människa. Åtminstone kan det kanske förklara varför man varit politiker...

lördag 13 oktober 2007

Kollaps eller strategi? Mp vill ge mer pengar till militären än sossarna.

I fredagens Nyhetspanel i SVT så kom frågan om oppositionens möjligheter att bilda regering upp. Programledaren trodde att försvarsfrågan skulle bli den stora stötestenen. Hon levde nog kvar med uppfattningen att mp vill banta militären mest och snabbast. Men så är det ju inte längre. Vilket tydligen inte ens miljöpartiets medlemmar känner till. Åtminstone om man får tro de som ringde och mejlade efter teveprogrammet och undrade vad jag menade när jag sa att försvaret inte var ett problem nästa mandatperiod, eftersom partierna närmat sig varandra. Jag kunde förstås utvecklat resonemanget, men det kändes så genant... Miljöpartiet de Gröna vill nämligen skära mindre i militärbudgeten än sossarna! Det visar partiernas budgetförslag. Gröna baskrar tycks ha fått en ny innebörd.

Jämfört med regeringens budget föreslår oppositionen vissa indragningar under mandatperioden - när den är slut skulle det se ut så här:
  • Vänsterpartiet: drygt 5,5 miljarder mindre.

  • Socialdemokraterna: 4,5 miljarder mindre.

  • De Gröna: bara drygt 3,5 miljarder mindre.
Sossarna kan således inte längre hävda att miljöpartiet är omöjligt att regera med på grund av att man vill gå för fort fram i nedrustningen... Tanken svindlar: om de tre gamla samarbetspartierna hade försökt göra en gemensam oppositionsbudget så hade De gröna försökt förhandla upp försvarsbudgeten! Tala om kovändning!

Och nog är det märklig att i en grön försvarsmotion läsa att partiet anammat begreppet "fredsfrämjande insatsförsvar" utan några invändningar eller förklaringar. Man tycks sitta på ett sluttande plan.

Vänsterpartiet är det enda parti som vill dra bort trupp från Afghanistan. Vänstern vill inte heller att Sverige skall delta i EU:s stridsgrupper. Det känns verkligen som om De gröna i frågan om militären har hamnat i ett ideologiskt haveri. Förmodligen försvarar man sig ord som "realistisk" och "genomförbart".

Vad gäller Afghanistan så skrev jag i bloggen den 11 mars att "Miljöpartiets gröna färg alltmer liknar militärens". De grönas stöd till svensk trupp, under Natos ledning, i Afghanistan kändes ju allt annat än grönt. Den dåvarande styrelseledamoten Per Gahrton svarade så här på bloggen:

"Mp:s partistyrelse beslöt redan i slutet av februari att nu får det vara nog i Afghanistan - vilket Fib-Kulturfront lagt märke till och berömt." Men det var en sanning med modifikation vilket väl kan förklara att det bara var Fib-Kulturfront som hade sett nå´t...

Göran Skytte - den kristna rödvinshögern....

Uttalat kristna, närmast missionerande kristna, bangar inte för det där med dödsstraff. Jag tycker att det är oherhört obehagligt.

Nu senast är det Göran Skytte som i en kolumn i SvD berättar att han a) går i kyrkan flera gånger i veckan, b) inte är helt emot dödsstraff och som bonus c) har en ganska tolerant inställning till prostitution.

Ingenting förvånar mig när det gäller Skytte. Känner honom inte, har träffat honom några gånger, läser mycket gärna hans kolumn, delar nästan aldrig hans uppfattning. Tror att begreppet
kristen rödvinshöger är en hygglig beteckning om jag skulle placera honom i ett fack.

Jag tror inte att företrädare för kristna kyrkor och samfund i Sverige kommer att reagera på Skyttes acceptans av dödsstraff. Kanske flyger man i taket när det gäller hans toleranta inställning till prostitution, men dödsstraff...Nej, förmodligen tiger man. Det brukar man göra. Fegt, ynkligt och ett effektivt sätt att hålla nyfikna agnostiker eller löst troende ateister på avstånd.

Jag har tidigare försökt få företrädare för olika kristna inrikningar att ta avstånd från dödsstraff, men antingen tiger man helt, eller också duckar man - efter 2000 års erfarenhet av kristendom! - genom att inte med klarhet slå fast vad kristendom innebär när det gäller rätten att döda.

Budet "Du skall icke döda", tolkas ofta som "Du skall icke mörda", och det är skillnad på att döda och mörda. Dödsstraff innebär, enligt denna logik, inte mord. Utan bara att döda.

Jag har ältat detta tidigare på bloggen. Då gällde det C.S.Lewis - författare till Narniaböckerna och en ofta citerad man i kristna sammanhang. Han pläderar hett för dödsstraff - bland annat i böcker som ges ut av kristet förlag, sponsrat av såväl frikykror som av organisationer närstående Svenska Kyrkan. Jag har påpekat att när sverigedemokrater öppnat upp för dödsstraff så har de varit ganska försiktiga jämfört med generalsekreteraren för Svenska Evangeliska Alliansen - där bland annat kristna friskolor, Livets ord och pingstförsamlingar samverkar - anser samma sak.

Denne (Stefan Gustavsson) säger i en intervju i Dagen att han inte ser några "teologiska eller moraliska hinder för dödsstraff". Några högljudda offentliga reaktioner från samfunden har jag inte hört så mycket av. Här gäller det att tiga. Att på 2000 år inte klara ut hur man ser på något så enkelt som huruvida dödsstraff är i enlighet med sin religion känns inte bara märkligt - utan skrämmande.

fredag 12 oktober 2007

Med brylkräm och stålkam i fickan var man nästan femton...

Nästan 50 år sedan. Tänker på det när jag går med två av mina barn på stranden. Herregud, det var en helt annan tid. Inte sämre, inte bättre. Men annan.

Kompisen hade blivit med skivspelare. Hans föräldrar hade stålar så både han och hans syrra hade egna resegrammofoner, små gula saker med taskigt ljud..

Jag satt timvis i telefon och lyssnade på skivor – för det var långt till kompisarna och det gick inte att cykla för vintern var svinhal så man fick hålla sig hemma när skolbussen lämpat av en. Det var slutet av 50-talet.

Kette hade riktiga plattor. Elvis-plattor alltså. Som pausmusik kunde man köra nåt med Chuck Berry och nå´n som hette Guy Mitchel.


Morsan och farsan började undra varför man satt tyst i telefonen timme efter timme. Man försökte nå´t med att man lyssnade på klassens ljus som förklarade mattetalen eller beskrev Sveriges flodsystem. Till slut kröp det i alla fall fram att man spisade Elvis i telefon. Så i julklapp blev det en egen grammofon till egna rummet. A Big Hunk O´Love följde med. Med Readdy Teddy på baksidan.

Julen var räddad.

Egen skivspelare. A Big Hunk. Och brorsan hade dagarna före julafton bytt ut Tommy-tjejen mot en fräsch sak som gillade Elvis.

Livet hade blivit ljusare. Och så småningom var det dags för livets första barnförbjudna film. Man var tretton år. Hade världens tuffaste barr, stålkam uppstickande ur bakfickan och hade lurat tanten i biokassan att man var femton.

Självfallet var det en Elvis-film. Kommer ni ihåg Pacer? När han ensam red bort mot bergen för att dö? Han hade skådat den flammande stjärnan. The Flaming Star. Pacer – det var Elvis. Han hade skådat ”the flaming star of death and must ride into the hills to meet it”.

Jag minns avslutningsorden i filmen innan texten rullar och Elvis sjunger titelmelodin.

Vi som satt där, de tuffa grabbarna, hade tårar i ögonen och önskade inget hellre än att biografvaktmästaren skulle glömma att tända ljuset. Det krävdes att först bli en man för att våga gråta så någon såg det.

torsdag 11 oktober 2007

Hörru Horace, dags för Tranströmer!

Kylan har slagit till. Frost på marken. Tittar oroligt på växter som borde tagits in. De har klarat sig. Tänker på några ord av Tomas Tranströmer:

Mitt i livet händer det att döden kommer
och tar mått på människan.
Det besöket glöms och livet fortsätter.
Men kostymen sys i det tysta.


Nobelpris i litteratur. Delas ut idag. Det har blivit några obegripliga stolpskott under åren. Tänker på Elfrid Jelinek - totalt oläsbar. Och V.S.Naipaul, vars texter spyr ut fördomar i gränslandet mellan meningslös oförskämdhet och rasism. Då undrar man vad Akademin har för sig.


En som borde fått priset för bra länge sedan är Yasar Kemal - den store berättaren. Men regionen fick väl sitt när Orhan Pamuk tog hem priset förra året, inte så dåligt det heller.

Men nu idag. Är det dags för Tomas Tranströmer. Det kan inte läggas till last att han råkar vara född i Sverige. Översatt till mer än 50 språk. Och på något sätt en markering mot alexshulmanismen och pundiga bloggare.

r finns några av de ledsagare som Tomas Tranströmer gett mig.


onsdag 10 oktober 2007

Färre arbetslösa än på länge! Hurra?

Färre arbetslösa än på länge, visar Arbetsmarknadstyrelsens senaste rapport. Hurra! Det växer framför allt inom transportsektorn och varuhandeln. Hurra! Shoppingen kan fortsätta att växa och hålla igång både ekonomi och hoppet om den flyende tillfredsställelsen. Alla är glada och lyckliga. Och tycks tänka i väl avgränsade bubblor.

Å ena sidan har vi en klimat- och miljödebatt som handlar om de stora frågorna, där allt fler inser att våra transport- och konsumtionsmönster inte är hållbara. Symbolfråga för detta är transporter och konsumtion av buteljerat vatten...

Å andra sidan jublar samma människor när nu arbetsmarknaden växer och fler får jobb inom just de sektorer som bidrar mest till klimat- och miljöpåverkan. Nämligen transportsektor och varuhandel - väl symboliserat av buteljerat vatten... En tillväxt som, till skillnad från byggnation och industri, desstutom kommer att fortsätta, enligt prognoserna. För miljön skull - låt oss bli utshoppade...

Ingenting hänger ihop. I Rapport och Aktuellt och Nyheterna bekymrade miner ena dagen över samma utveckling som nästa dag föranleder glada utrop. Häpp!

På något sätt är det som om vi inte förmår se sammanhang. Så fort vi hör att tillväxt och sysselsättning ökar så tycks det som om vi går in i bubbeltänkande. Varför? Tja, vi är itutade sedan barnsben att livets värde består av "sysselsättning" och att ekonomin ständigt måste växa. Oavsett innehåll.