måndag 23 april 2007

Rasism, rock´n´roll och Promised Land...

Som treåring såg den lille Chucken sina första vita människor. Det var ett gäng brandmän som kastade sig ur sina röda brandbilar, rullade ut slangar och försökte släcka eldhavet som höll på att förvandla grannskjulet till ett svart skelett. Den lille Chucken trodde att killarna blivit vita av skräck när de kastade sig mot den vrålande elden.

I sommar planerar Chucken att komma till Sverige. För en turné. Då är han över 80 år gammal.

Jag talar om Chuck Berry. Mannen som skrev klassiska rocklåtar och då och då färdas i en himmelsblå Cadillac Fleetwood.

Egentligen heter han Charles Edward Anderson Berry. Och föddes i St Louis den 18 oktober 1926 klockan 6.59 på morgonen. Han fyller således 81 år i höst.

Svart var svart, och vitt var vitt när Berry slog igenom. Det fanns svarta topplistor och vita topplistor. Den amerikanska Södern brann.

Som ung man blev Chuck snart förgiftad av guran. Han pillrade på strängarna och sjöng Nat King Cole och Muddy Water på gårdsfester när han inte fick stryk av farsan eller lyssnade på gospel i Baptistkyrkan. Han fick ett råd av sin farsa: håll dig borta från vita kvinnor.

Det gjorde han inte. Och hamnade i statsfängelset i Springfield. Det var där han skrev låtar som No Particular Place To Go och Promised Land. Det var lätt att hamna i fängelse om man hade fel hudfärg och var på fel plats vid fel tillfälle.

En gång skulle Chucken göra en konsert i Knoxville, ensam tillsammans med ett lokalt band. Han hade fått en hit med Maybellene. Han flög ner, landade, hyrde en bil hos Hertz och körde ner till gigget. Han parkerade på baksidan av lokalen och knackade på dörren till sceningången. Dörren öppnades och en stor luns frågade vad han ville.

”Jag ska spela här i kväll”, sa Chucken. ”Jag kommer i god tid så jag kan repa med bandet”.

Lunsen började garva och berättade att Chuck Berry – ”killen med Maybellene” – skulle spela och att det var utsålt.

”Det är jag som är Chuck Berry”, sa Chucken och tog fram kontraktet för kvällens spelning.

Lunsen tittade på pappret, sedan på Chucken. Och slog igen dörren.

Femton minuter senare öppnades dörren igen. Nu stod där fyra män och tre kvinnor och stirrade på Chucken som borde vara vit. Den som såg ut att vara chef sa:

”Vi hade ingen aning om att Maybellene var inspelad av en neger. Vi kan inte tillåta att en nigger uppträder. Det strider mot den lokala ordningsstadgan.” Så Chucken fick åka hela vägen hem igen.

Elvis Presley hävdade under slutet av sin karriär att det inte gjordes några bra rocklåtar längre. Så när han, efter att Las Vegas lagt snaran kring hans hals, letade efter en gammal hederlig rocklåt så hittade han Promised Land. Vistelsen i Stax Studio i Memphis blev, tack vare låten, dräglig de här trista decemberdagarna 1973 när livet i stort var ett helvete.

Men inspelningen började dåligt. Presley trodde att man utsatts för invasion i form av fyra nya tekniker från New York. När han lyssnade på de första tagningarna gnällde han: ”Det låter som en typisk New York-mix”.

Det visade sig att en högtalare inte var inkopplad. Presley gillade aldrig New York. Tyckte där fanns för mycket fisförnäma kulturknuttar med ena benet hos psykiatern och det andra i pillerburken.

Chucken själv satt i förhör när Presley spelade in hans låt. En en- och en halvmeterhög skattmas anklagade honom för skattefiffel. Så småningom fick ha krypa in. Han började bli van, det var tredje vändan.

We had motor trouble,
that turn into a struggle,
halfway across Alabam'
and that hound broke down
and left us all stranded in
downtown Birmingham.

Texten kunde ha handlat om Presley själv. Han hade problem med pumpen, bröt titt som tätt samman och kände sig strandad. Då är det aldrig fel med en Berry. Det gällde då. Det gäller än.

Delar av texten är hämtat från min roman Gud älskar att färdas i en rosa Cadillac - men det är alldeles sant i alla fall. Appropå den aktuella politiska debatten, om främlingsfientliga partier, så löd en recension av boken så här: "Språket är ironisk och full av empatisk kärlek till den svarta musikens betydelse. Med det kan man säga till nynazister, fascister och andra rasister, fuck you!" En del recensioner gillar man bättre än andra...

5 kommentarer:

  1. Din blogg är underbar!! Överraskar, engagerar och gläder! Varje morgon! Tack!
    Monica S

    SvaraRadera
  2. Okej, jag faller. Snygg sammanblandning mellan gamla rocklegender och sd. Väl retoriskt för min smak, men smart. När anländer Berry till Svedala?

    SvaraRadera
  3. Anders frågar när Chuck Berry kommer till Sverige:
    Turné (delvis tillsammans med andra)
    11 juli Oslo (endast Chuck Berry)
    12 juli Karlstad - Mariebergsskogen (endast Chuck Berry)
    13 juli Järvsö - Stenegård
    14 juli Stockholm - Ulriksdals slott
    15 juli Linköping - Stångebrohallen
    17 juli Langesund - Wrightegaarden (endast Chuck Berry)
    18 juli Örebro - Brunnsparken
    19 juli Båstad - Tennisstadion
    20 juli Kalmar - Skälby Gård
    21 juli Hässleholm - Petvå

    SvaraRadera
  4. Det här var kanon, Schlaug. Du har ett brett register!!

    SvaraRadera
  5. Hej,

    En enkel bra bild av en stor man, han har gett världen rock & roll först Chucken sedan kommer resten.

    Alla engelska popband, jag säger alla har tagig intryck av herr Chuck Berry, lyssna på Chucks Boogie den finns som cover och heter Jeffs Boogie, lyssna på Albatross den finns som original hos Chucken kommer dock inte ihåg vad den heter.

    Leffe

    SvaraRadera

KOMMENTERA GÄRNA DET AKTUELLA BLOGGINLÄGGET- MEN LÅT BLI KOMMENTARER OCH INLÄGG OM ANNAT.

LÄGG INTE IN LÄNKAR I KOMMENTARSFÄLTET.

MÅNGA SOM VELAT FÖRA EN KONSTRUKTIV SAKDEBATT HAR UNDER ÅRENS LOPP MEDDELAT ATT DE TRÖTTNAT PÅ ATT FÅ INVEKTIV OCH STRUNT TILL SVAR FRÅN ANDRA KOMMENTATORER.

VI SOM ADMINISTRERAR BLOGGEN HAR DESSUTOM TRÖTTNAT PÅ ATT RENSA UT RASISTISKA OCH GENTEMOT MEDKOMMENTATORER KRÄNKANDE INLÄGG.

DET ÄR SCHYSST OM DU TAR HÄNSYN. OCH HELST ANVÄNDER DITT NAMN.

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.