tisdag 20 mars 2007

Lucinda Williams nya får fyra koftor - för rösten.




Lucinda Williams är en röst mer än en sångerska. En röst det kan göra ont att lyssna på. En röst kan ge ro. En sådan röst har LW. En raspig, sprucken bluesig röst som hon använder i gränslandet mellan blues, country, rock och traditionell amerikansk folkmusik.

Jag gillar röster, stora röster, personliga röster, röster som kryper in under skinnet. Elvis hade en sådan, Jussi Björling hade en sådan, Ray Charles hade en sådan… Och Lucinda Williams har en sådan.

Hennes senaste platta (West) skiljer sig en del från tidigare. Här dyker en jazzgitarrist upp (Bill Frisell). Och violinisten Jenny Scheiman. Nya brytningar och klanger uppstår bakom den där rösten.

Elegant, rått och äkta. Personliga texter, men ändå inte påträngande privata, trots att flera av dem handlar om egen upplevd sorg och saknad. Skönt att lyssna på efter att ha tittat på Ordförande Persson.
Det blir fyra koftor med slag, av fem möjliga.

3 kommentarer:

  1. Lika fel som du har när det gäller politik, lika klockren är du i din musiksmak.

    SvaraRadera
  2. En miljömupp med musiksmak och förmåga att recensera Lucinda helt i min smak. Ibland blir man överraskad!

    SvaraRadera
  3. Lite sent omsider - men det är kul att hitta en meningsfrände när det gäller Lucinda Williams. Jag vet få som ens hört talas om henne.

    Fast jag ger henne ju lätt fem koftor - och slänger in ett par slipovers på köpet.

    Hälsningar
    Murvel

    SvaraRadera

KOMMENTERA GÄRNA DET AKTUELLA BLOGGINLÄGGET- MEN LÅT BLI KOMMENTARER OCH INLÄGG OM ANNAT.

LÄGG INTE IN LÄNKAR I KOMMENTARSFÄLTET.

MÅNGA SOM VELAT FÖRA EN KONSTRUKTIV SAKDEBATT HAR UNDER ÅRENS LOPP MEDDELAT ATT DE TRÖTTNAT PÅ ATT FÅ INVEKTIV OCH STRUNT TILL SVAR FRÅN ANDRA KOMMENTATORER.

VI SOM ADMINISTRERAR BLOGGEN HAR DESSUTOM TRÖTTNAT PÅ ATT RENSA UT RASISTISKA OCH GENTEMOT MEDKOMMENTATORER KRÄNKANDE INLÄGG.

DET ÄR SCHYSST OM DU TAR HÄNSYN. OCH HELST ANVÄNDER DITT NAMN.

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.