När rocken lämnade Södern...

"KULTURVECKAN" fortsätter...Vad är rimligare än att, nu när man är på rockturné, låta Elvis berätta om när han första gången skulle spela utanför bomullsbältet i Södern:

Jag var osäker huruvida min stil skulle funka norr om Kentucky. Om musiken skulle funka. Den skilde ju sig en del från Doris Day och fina jazzen och sånt. Charlie Parker hade dessutom spelat in en platta med stråkar som de gillade norrut.

Om jag ska vara helt ärlig så hade jag svårt att greppa hur den

del av världen som låg bortom bomullsfälten såg ut. Jag menar, vi

har en egen historia, en egen kultur, nere i Södern. Så var det då.

Så är det nu. Vi tror på Jesus och vi gillar dödsstraff och anser det

vara självklart att vi alla ska ha rätt att bära vapen så vi kan försvara

oss mot alla jävlar som går omkring med vapen. Vi litar inte

på folk som kommer norrifrån av den enkla anledningen att de

inte förstår Dixieland. Vi är intoleranta och småjävliga, och det

är vi stolta för.

Men vi har hjärtan av guld och vi älskar den riktiga musiken.

Vår sydstatshistoria är inte den vackraste, trots att vi presterat

den bästa musiken. Vi hade rasmotsättningar. På stora scener

kunde vita band spela för vit publik tidigt på kvällen. Sedan

utrymdes placen för att släppa in negrerna som fick köra sitt.

Det låg en avgrund mellan vit och svart musik. Det fanns till

och med olika försäljningslistor. På den vita härjade Vera Lynn,

Perry Como, Patti Page och Eddie Fisher. Ingen kan påstå att de

var särskilt upphetsande. På de svarta hittade man Willie Mae

Thornton som sjöng Hound Dog, Clyde McPhatter med Money

Honey och Lloyd Price som hade en hit med Lawdy Miss Clawdy.

Det var musik!

Det var sjukt, de vita kidsen skulle behöva höra mer riktig

musik, race records, rhythm-and-blues! Kanske gjorde jag en

insats, inte så medvetet kanske, men ändå. Jag sjöng i alla fall

djungelmusik. En massa vita glin lyssnade plötsligt på

djungelmusik.

Det var djungelmusik de vuxna vita idioterna kallade det jag

gjorde. När dom inte kallade det för djävulsmusik. De var rädda

för att deras kids skulle tänka på sex. Som om ungarna inte gjorde

det ändå. Men de var ännu räddare för att deras kids skulle

börja gilla negrer. För att inte tala om risken för att deras små

döttrar skulle drömma snuskiga drömmar om svettiga negersångare.

Det ena kan ju leda till det andra …

Det komiska är att det de kallade djävulsmusik har tjocka rötter

till den kristna väckelsen med negro spirituals och gospel.

Väckelsen växte fram under 1800-talet och pastorerna började

dundra om djävulen och hur den fan lockade de arma människosjälarna

till synd och moralisk upplösning.

Ni måste ha klart för er hur det var innan väckelsen drog fram.

När folket drog in till städerna, för att slita livet ur sina kroppar

i fabrikerna, så förde det med sig Den Stora Rotlösheten. Och

rotlöshet är frihet in absurdum. Folk låg med varandra huller om

buller, i fyllan och villan, frivilligt och under tvång. Det var taskiga

tider för kvinnor och barn.

Väckelsen växte i själva verket ur laglöshet, allmänt knullande,

våldsamt drickande och eviga slagsmål.

Så när gudsmännen dundrade i kyrkorna så var det inte bara

för Jesus skull, utan också för kvinnors och barns. Predikanter

som red omkring i landet höll ofta de mest svavelosande predikningarna.

Om predikanterna inte hade drivit folk till Jesus hade det gått åt helvete.

För att de arma satarna skulle få något hopp sjöng man om

gyllene gator och allt annat fint man skulle få uppleva efter döden

om man bara skötte sig hyggligt på jorden.

Härnere i Södern försökte man fördriva de bästa predikanterna,

de svarta. En av de bästa hade varit en enögd, låghalt neger

som dragit runt och fått folk att tala i tungor och svimma så det

stod härliga till. Han hade fått hålla till utomhus, raslagarna förbjöd

negrer att predika inomhus. Hans predikningar hade varit

enkla och tydliga. Han hade kokat ner Gud och Den Helige

Anden till blott och bart Jesus. Vita pastorer hade lyssnat i lönndom,

lärt sig och fört vidare negerns predikokonst. Den enkla och

raka och begripliga. Kristendomen kan ju vara lite marig, komplicerad,

svår att begripa när teologerna krånglar till det så förbaskat.

Jag menar, hur många begriper egentligen det där med Treenigheten?

Den straffande Fadern, den förlåtande Sonen och den

totalt obegriplige Anden. Det där är för svårt för en normalbegåvad

dixie. Bibeln berättar om Gud som skrämmande, straffande

och hämndlysten, tänk bara när han lockade Abraham att slakta

sin egen son! Abraham skulle minsann älska Gud mer än han älskade

sin son, därför måste han vara villig att stycka upp sonen till

Guds ära! Snacka om svartsjuka!

Jag formulerade det där med svartsjuka i en låt så småningom:

I’d rather see you dead, little girl, than to be with another man …

Om Gud var svår att begripa så var Den Heliga Anden ännu

konstigare. Den där Anden är ju obegriplig till och med för en pillerknaprande

newyorkliberal. Jag försökte förresten beskriva det

obegripliga genom att i en av mina låtar sjunga ”Wop-bop-aloom-

a-boom-bam-boom, tutti frutti au rutti, tutti frutti au rutti,

tutti frutti au rutti, tutti frutti au rutti, tutti frutti au rutti, wopbop-

a-loom-bop-a-boom-bam-boom”.

Jag vet inte om ni tillhör de esoteriska som förstått textens

innebörd. Om inte, så fundera ett tag på det.

Lugn, jag bara skämtar.

När jag nu är färdig med denna utvikning om Väckelsens betydelse,

och det pittoreska i att min musik, med rötter i just Väckelsen,

kritiserades för att vara djävulens musik, så går jag vidare i min

berättelse...

Utdrag ur Gud älskar att färdas i en rosa Cadillac.